Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXI. Banbrytare och förgrundsfigurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Banbrytare och förgrunds figurer
par kvinnor med högst kuriösa huvudbonader, vilka i hög grad väckte
hans nyfikenhet. Man upplyste honom om att det var »tre galna kvinnor
från England, som ämnade frälsa svenskarna». Martinsson mottog
underrättelsen med ett flatskratt men beslöt att redan samma kväll besöka
deras, d. v. s. Frälsningsarméns, möte. »Jag hade roligt åt mötet», skrev
han sedermera, »som envar väl kan förstå, och jag fick präktigt stoff
för tidningarna. Jag skrev korrespondenser och långa artiklar om
Frälsningsarmén och författade komiska sånger om bonnetten, vilken jag i en
skämttidning lät avrita två gånger större än den verkligen var.»
Han fortsatte att gå på mötena, dock utan allvarliga avsikter. Så
inträffade en händelse, som grep honom och kom hans skämt med Armén
att upphöra. Hans egen berättelse därom lyder: »En dag hörde jag på ett
möte en kvinna upprepade gånger ropa: ’Gud välsigne Frälsningsarmén!’
Jag frågade henne varför hon ropade så. Hon svarade: ’Jag har varit
gift i sju år. Första året var min man snäll och nykter, men därefter
blev han så småningom en drinkare och kom varje kväll sent hem från
krogen, där han förslösat sina pengar. Så fort han kom inom dörren,
började han slå mig, så att barnen vaknade. Ack, hemmet var ett
helvete! En afton satt jag länge och väntade på min man, och då han
slutligen vred om nyckeln i dörren, darrade jag i hela kroppen. Han kom
in, hälsade vänligt på mig och sade: »Kära hustru, förlåt mig att jag
kommit så sent, men jag har icke varit på krogen, ty som du ser har jag
alla mina pengar i behåll.» Han kastade en full börs på bordet, gick
därpå bort till sängen och kysste barnen. Jag visste icke om jag var vaken
eller drömde. Men då han kysste mig på munnen, fann jag att det var
verklighet. »Jag har varit på Frälsningsarméns möte i afton», sade han,
»och där har jag lärt mig inse vilken usling jag varit, men det är slut
nu. Jag skall hädanefter föra ett annat liv.» Och nu är han nykter. Han
arbetar och spar sina pengar. Men bäst av allt — vi äro båda frälsta
och soldater, och vårt hem är nu nästan en himmel på jorden. Förstår
ni nu varför jag ropade: Gud välsigne Frälsningsarmén?’
Jag svarade ingenting, men från den stunden skrattade jag inte mer
och skrev icke längre några elaka uppsatser om F. A.»
Knappt två veckor efter sin omvändelse blev M. soldat i Stockholms
I:a kår, och snart nog gick han helt och hållet upp i Frälsningsarméns
arbete. Allt eget fick fara. Det som hittills varit hans berömmelse
aktades nu ringa. När han vid denna tidpunkt erbjöds utmärkelsen »Litteris
et artibus», vägrade han att mottaga densamma, enär han icke ansåg det
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
