Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXI. Banbrytare och förgrundsfigurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Banbrytare och förgrunds figurer
Skattmästare John Philipson på Stockholms III :e kår var säkerligen
efter fanjunkare Olsson-Barrs död landets mest bekante underofficer.
John Philipson var född i Gävle, där fadern var bankman. Efter slutad
skolgång kom han ut i världen och tillbringade bl. a. flera år i Paris för
att studera. Under dessa år sökte han ivrigt, ärlig och allvarlig, som han
var, att finna sanningen. Han har själv skrivit om dessa år av sökande
och om hur han slutligen fann frid med Gud:
»Från Ladugårdslandsteaterns scen hörde jag första gången budskapet
om frälsning ropas ut av Jesu rödklädda vänner. Men fritänkare, som
jag var, ville jag ej mottaga något offer — varför skulle denne jude
spikas på korset, törnetaggar pressas in i hans panna, varför skulle han
förhånas, lida och dö för min skull — nej — hade jag felat, då borde
jag lida, ej en annan för mig.
Så bar det ut i världen. Jag sökte alltets, livets och dödens innebörd,
sökte som Diogenes med ljus och lykta och trodde mig finna att
Scho-penhauer var den klokaste bland män. Följde studenternas enskilda
di-sputationer, där de varje vecka kommo samman å en restaurant i
Latin-kvarteret i Paris. Sökte hos socialisterna draga ut något livsvärde eller
livsskäl. Gjorde mig till vän med anarkister och lärde mig att obemärkt
försvinna bakom krogdiskens gardin för att i källarvåningen med
likasinnade dryfta genaste vägen till lyckan, eller möta dem i Paris’
utkanter, där ’fotogenängeln’ från pariserkommunen, Louise Michel, höll sina
tändande tal — så ’tändande’, att paraplyer, käppar, hattar och stolar
snart susade genom luften i lokalen. Jag prövade allt, försökte allt,
grävde i allt, och ju djupare jag kom, desto intensivare kommo Hamlets
allbekanta ord för mig: ’To be or not to be!’
Likväl, under alla dessa år var jag en flitig besökare på
Frälsningsarméns första kår i Paris. Förunderliga makt, som ur dessa
glädjestrålande soldaters anleten strömmade ut och band mig! Och ju högre jublet
på plattformen steg, desto större blev mitt lidande. Utan vidare följde
jag några av dessa officerare hem till deras bostäder för att se om teori
och praktik stämde överens — och jag måste böja mig i djupaste
ödmjukhet inför dessa kämpar. I verkligt armod bodde dessa söner och
döttrar till ofta rika föräldrar — i kyffen, utan eld mitt i vintern.
En julafton lyckades jag komma undan mitt sällskap för att vara med
frälsningssoldaterna, och jag glömmer aldrig denna afton på första
kåren. Några långa bord på bockar, dukar av tidningspapper och allt det
övriga i stil därmed. Men från barnet i krubban lyste återsken av frid
på varje anlete. Catherine Booth-Clibborn ledde. Hur ofta stod hon ej
där, själv så svag, att hon med möda kunde hålla sig upprätt, trotsande
en gycklande pöbelhop och förkunnande frälsning, och hur ofta drev
hon mig ej nära förtvivlan! En gång blev mig bördan för tung, och jag
beslöt att begå självmord, gick från mötet för att genast sätta mitt beslut
i verkställighet — men misslyckades.
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
