Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXII. Troféer och original
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Troféer och original
»Det här kommer icke att räcka i fjorton dagar», sade männen.
»Men» — tillade Lindgren vid vårt samtal med honom — »när
kamraterna märkte att det räckte i fjorton dagar och mera till och att jag
verkligen blivit en annan människa, kommo de till mig och sade: ’Vi
högakta dig!’»
Vid ett tillfälle, då Kata Dahlström höll föredrag i Västerås, var även
Lindgren med. Efter föredraget blev det diskussion. Till sist uppträdde
en man, som började håna religionen. »Då» — såsom L. berättade —
»kände jag en maning: ’Nu skall du icke tiga!’ Men där satt prosten,
flera av stadens storgubbar och för övrigt fullt med folk. Och vad var
jag? En stackars omvänd buse! Men maningen släppte mig ej. Så bad
jag en bön till Gud och reste mig. Där hade talats så många ord av hat
och om hat, så jag sade ett litet ord om kärleken — kärleken i Jesu namn.
Rädd var jag, det vill jag erkänna, men jag måste tala. Och när jag
slutat — vet ni vad, då klappade man i händerna. Jag blev verkligen
förlägen. Och från flera håll hördes: ’Det var bra sagt, farbror Lindgren!’
Så tackade jag Gud för hans nåd.»
Efter sin omvändelse gick Lindgren — han var då sextio år gammal
— mest omkring och sålde Stridsropet. Inga vägar kunde vara för långa,
intet väder för svårt när det gällde att få sälja ett Stridsrop. Han sålde
merendels sjuttiofem exemplar i veckan.
En sommardag under sina vandringar med Stridsropet hade Lindgren
slagit sig ned på en bänk i en park. En välklädd herre satt där förut.
Åtskilligt folk gick förbi. Alla hälsade de hjärtligt på Lindgren. Då
vände sig den främmande herrn till honom och sade:
»Jag ser att ni åtnjuter förtroende.»
»Skulle vara dåligt annars», svarade Lindgren, »med den uniform jag
bär.»
Den främmande herrn, som var troende, nickade förståelsefullt.
I februari 1931 fick »farbror» Lindgren hembud och gavs en storartad
armébegravning.
Sergeant ]. Forsberg, Sundsvall, var i fyrtio år denna kårs stora
original och en av dess mäktigaste pelare. Han var också en verklig trofé.
Forsberg, som var kommen från Finland och därför allmänt kallades
»Finn-Forsberg», var från sin ungdom hamnarbetare. Före sin
omvändelse söp han »som ett svin». Han hade stor familj, och hans hustru
kämpade tappert för att hålla ihop hemmet, men det blev en hopplös
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
