Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXIII. Frälsningsarmén förr och nu och särskilt dess förhållande till allmänheten, pressen, myndigheterna och de kristna samfunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frälsningsarmén förr och nu
denna från anglosaxarna importerade fromhetstyp icke passade svenskt
folklynne.
Ären ha rullat hän. Armén har slagit rot här i landet. Nu är det väl
knappast någon, som skulle önska att den droge sina färde igen. Ingen
skulle drista uttala en sådan önskan om det ålåge honom att sörja för
att det arbete som Armén uträttar icke med dess bortgående nedlades.
Det är tanken på vad Armén uträttar, som ligger till grund för det
uppskattande som nu kommer den till del.
Man behöver ingalunda förbise eller tänka ringa om den sociala
hjälpverksamhet som andra sammanslutningar utföra för att våga det
påståendet, att Frälsningsarmén är oumbärlig i samhället. Den når de djupast
förkomne, den drar upp ur dyn stackare, som äro på väg att omkomma
i den. Den bärgar de nödställda och den bärgar vraken, när intet annat
återstår att rädda.
Det händer ju att de stackare, som bli omhändertagna, trots allt ha så
mycket av tåga kvar i sig att de småningom repa sig, ånyo kunna uträtta
ett arbete och fortsätta livet på egen hand. Alltjämt kastas nya
skeppsbrutna upp, som måste omhändertagas, alltjämt glida nya ned i gungflyt
och måste dragas upp, om det icke skall sluka dem. Alkoholismens offer
och skörlevnadens måste bärgas. Samhällshygienen fordrar det.
Frälsningsarmén arbetar som ett moraliskt renhållningsverk. Det avfall och
det skräp som vårt sedliga liv efterlämnar är icke mindre än det vår
materiella livsförsel avkastar. Vi snaska ner alldeles otroligt om oss.
Utan renhållning skulle smutsen växa oss över huvudet.
Frälsningsarmén lägger icke denna synpunkt på sin verksamhet, ehuru
den sedd kallt utifrån kan karakteriseras på angivet sätt. Arméns folk
arbetar i den kristna förvissningen att alla, drinkare, skökor, förbrytare,
ha en odödlig själ, oändligt värdefull inför Gud Allsmäktig. Att rädda
en dylik klenod är ett verk av så hisnande betydelse att intet ord räcker
att uttrycka den. En förlorad själs återbördande väcker också mera
glädje i himlen, heter det, än de nio och nittio rättfärdiga som ingen bättring
behöva.
Det är nog vissheten om att vara stadd i Guds ärenden som är nerven
i dessa frälsningssoldaters liv som på gator och gränder, krogar och
glädjehus — vilket bittert ironiskt ord — samla upp de människospillror
som de försöka bärga. Det finns visst exempel på att människokärleken
såsom sådan kan vara drivkraft till dylik gärning. Men man kan nog
icke blunda för att det just är trons kraft, som i allmänhet är erforderlig
för att hålla en människa uppe i en sådan verksamhet. Detta är i och
för sig icke något argument i den tankemässiga prövningen av
kristendomens åskådning. Den rör sig på ett annat plan. Och den som
drömmer om mänsklighetens fortskridande till ständigt högre livsformer kan
ha sin glädje i tanken att den gärning att rädda och bärga, som nu är
så trängande nödvändig, en gång skall vara obehövlig. När solen rinner
upp över denna lyckliga tidsålder, kan all tro också kastas, som puppans
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
