Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Frälsningsarmén i Sverige 1932—1942 - 1934
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frälsningsarmén i Sverige 1932—1942
åter, och man har endast att följa med, och under allt detta utropas alla världens
marknadsnöjen. Det finnes för mig ingen möjlighet att kunna berätta nu eller ens
nämna alla de världens »sensationer» som här presenteras. Även om det nu endast
är en marknad, måste man säga att det är en upplevelse att se detta väldiga folkliv.
Kiviks marknad överträffar allt vad som kan tänkas i den vägen. I sitt slag
måste den väl vara »biggest in the world». Dessutom är själva platsen inramad
av den mest härliga natur, havet ligger just bredvid och andas djupa drag i
solgasset.
Jag har i Stockholm sett rätt så stora folkskaror vid våra kongresser, utanför
Stadion och vid första maj-demonstrationerna, likväl tycker jag mig aldrig ha
sett så mycket folk på en gång som i Kivik. Stadspolisen i Malmö, som var
utkommenderad till Kivik, beräknade besökarantalet under en dag till omkring
50.000 personer.
Ett sådant tillfälle tyckte vi att vi på något sätt borde utnyttja. Så samlades
vi i Simrishamn, kapten Greta Adolfson, löjtnant Victor Nyhlin — som hade sitt
stora dragspel med — och tre soldater samt undertecknad. Vi utrustade oss med
Stridsrop, bibel och sångböcker, gitarrer och naturligtvis kårens fina baner. Så
begåvo vi oss åstad, beslutna att bombardera marknadsfolket.
Framkomna till marknaden kände vi oss litet bortkomna till att börja med,
och vi undrade hur det skulle gå. Tänk om vi skulle bli utkastade av någon,
som kanske skulle tro att vi kommo för att konkurrera! Vi vecklade ut vår fana
och läto oss uppslukas av människohavet. Mitt i vimlet stannade vi och sjöngo
några sånger, höllo bön samt avlade ett par vittnesbörd. Det var med stor vänlighet
man tog emot oss och lyssnade till vad vi hade att säga. Våra mössor lågo pä
marken, och utan att vi begärde något, så kom än den ena och än den andra
och lade pengar i mössorna. Det där var det bästa på hela marknaden, sade någon.
Där var folk från hela Sverige, och många hade gått på Arméns möten vid olika
kårer i landet. De kände till våra sånger. Ofta blevo vi uppmanade att sjunga
särskilda sånger, "Ljus är min stig", "Låt mig få höra om Jesus" o. s. v.
Under det att vi höllo på, kom det soldater och vänner från olika håll och hjälpte
oss att sjunga, och snart hade vi en rätt så stor trupp, som deltog.
Det blev en rätt så ansträngande dag. Vi begynte kl. 1 på middagen och höllo
på till kl. 10 e. m. Det var en väldigt varm dag — minst trettio grader i solen.
Den myckna vänlighet och förståelse som visades oss översteg våra djärvaste
förväntningar, det var rent av en tävlan om att giva oss allt vad vi behövde. Någon
bjöd hela truppen på kaffe, en annan kom och ville bjuda på läskedrycker, och
det var vid flera tillfällen någon, som kom med en låda äpplen, som vi skulle
ha. Det var ju så varmt, solen gassade, och svetten lackade, man tyckte kanske
att det var synd om oss.
Då vi voro inne i ett tält för att dricka kaffe, ville folket att jazzbandet, som
eljest spelade, skulle sluta, ty nu skulle frälsningssoldaterna spela och sjunga.
Snart nog var hela tältet fullt av folk, som stilla och trevligt lyssnade till oss.
En drucken yngling tappade sin hatt och hade svårt att få tag på den bland allt
folket. Jag tog upp hatten och gav honom den. Då han tackade, sade han: Tack
ska du ha, det var bussigt gjort. Då han fick se att det var jag, som lämnade
hatten, sade han: Jaså, de’ va’ kapten, då ska’ du ha mera tack.
En pajas, som var klädd i benkläder med vita och röda band, kom till oss, efter
det att han slutat för dagen, sjöng med i sångerna och tiggde så det stod härliga
till, så att det skulle bli mycket i vår kollekt: Giv en slant till deras kassa,
det ä’ dom värda, ty ingen ä’ som Armén.
På kvällen, då skymningen föll på, var stämningen hög. Man sjöng av hjärtans
lust. Det var gripande, då den stora skaran sjöng med i sången. »Var är mitt vilsna
barn i kväll», eller »Vem kan visa mig vägen till min Faders hus». Dessa människor
hade förut lärt sig våra sånger och körer, nu, då de sågo fanan och
frälsningssoldaterna, kände de sig hemma; detta var deras kyrka, deras religion, enkel och
okonstlad är den, och just därför förstå de sig på den till någon del. En yngling,
518
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
