Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Frälsningsarmén i Sverige 1932—1942 - 1934
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frälsningsarmén i Sverige 1932—1942
Ouchterlony»-besök i Finland, ger en intressant bild från
»skärgårdskriget», vars uppgift dock ingalunda är utländska färder eller att hålla
möten på våra kårer, utan att besöka fyrskepp, lots-, tull- och fyrplatser,
fiskelägen och andra platser i våra skärgårdar, där folket sällan kommer
i tillfälle att höra Guds ord:
Vi lågo i hamnen i Husum. Det var onsdagen den 18 juli, och vi väntade på
skapligt väder för överfarten till Finland. Men det blåste frisk ostlig vind, alltså
mitt emot, och mycket sjögång var det. Vi voro annonserade i Vasa för lördagen
och söndagen, och det var fjorton svenska mil dit. Under torsdagen var det
ganska blåsigt, och vinden var emot. Men mot kvällen saktade vinden av rätt bra,
och vi beslutade oss för att avsegla. Vi startade alltså klockan sex. Vindriktningen
var nu något ändrad och var nordost till ost, alltså litet till vår förmån. På med
overallen, på med sjöstövlarna och ut i sjögången!
Pojkar, se nu till att allt nere i salongen ligger, där det skall vara, så att inget
ramlar ner och slås sönder! Alla instrument måste vara nere på golvet, alla
småsaker läggas upp i kojerna, ty i natt kommer vi och allt ombord att ruskas om
ordentligt.
Vinden var fortfarande frisk, hård bidevind, sjön rullade, men framåt gick det.
Klockan nio ropade styrman Haglund: Jag ser en kvastprick rakt förut! — Det
är alldeles utmärkt, den ska vi passera, om vi håller rätt kurs. Nu har vi redan
seglat tre mil på tre timmar, det var fin kurs och bra fart, fast sjön är emot. Kan
vi fortsätta så, skall det gå fint, och vi får se Norrskärs fyr kanske redan klockan
tolv i natt.
Ju längre vi kommo ut i Bottenhavet, dess bättre gick det. Klockan halv elva
siktades Sydostbrottens fyrskepp och klockan elva Norrskärs fyr, den första vi
skulle passera på finsk sida. Det gjorde ont in i hjärteroten att få passera
Sydostbrottens fyrskepp och inte kunde lägga till där; det var ju natt och dessutom
mycket svår sjögång. Detta fyrskepp ligger omkring fem mil från svenska kusten
och har inte ofta besök från fastlandet. Vi få väl hoppas på bättre tur nästa gång.
Sjögången blev mindre, och det artade sig att bli en fin färd det stycke vi hade kvar
av vägen till Vasa. Så blev det ock. Jag har varit på havet tusentals nätter och sett
solen gå upp ur havet oerhört många gånger, men en sådan underbar soluppgång,
som det denna morgon blev, har jag dock aldrig sett. Innan solen blev synlig,
skickade den före sig ett färgspel så förunderligt vackert, att vi stodo mållösa av
beundran. Så kom den sakta upp ur havet, stor, majestätisk och blodröd.
Snart voro vi inne i den finska skärgården, allt gick efter beräkning, och
klockan åtta på morgonen lade vi till vid kajen i Vasa. En stor skara människor
kom fram till kajen och beskådade oss och vår båt. En del visste genast vilka vi
voro, de hade läst våra affischer. Var skulle vi kunna få ligga månne för att ej
vara allt för mycket i vägen? En av hamnstyrelsens män kom ned till oss: Det är
så, att vi har hela segelregattan här, som ni ser, dessutom kommer under lördagen
en del av den finska flottans största fartyg in i hamnen här. Följ med mig, så
skall jag försöka leta ut en bra plats åt er, där ni kan få ligga ostörda under
ert besök. Denne oerhört hjälpsamme man gjorde jag nu sällskap, och han gav
en halvtimme av sin dyrbara tid för att söka upp en bra plats för vår båt. Vi
måste gå genom en bro för att komma dit vi skulle. Jag gick till brovakten för
att tillkännagiva att vi skulle genom bron. Han kunde ej ett ord svenska, utan
bara skakade på huvudet, då jag talade till honom. Jag kunde inte begripa hur
jag skulle göra mig förstådd. Han vände sig bort och trodde kanske att — ja,
jag vet inte vad han trodde. Så ropade jag till honom: Båt! och gestikulerade och
pekade på vår båt. Ah! Det förstod han. Båt! Jag pekade på mig själv: Min båt.
— Ah, han begrep. Så pekade jag på bron och gestikulerade ännu värre, satte
handen för munnen och sade: Tut, tut! (Man skall nämligen blåsa två signaler
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
