Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Carl XII:s krigare under fångenskapen i Ryssland efter slaget vid Pultawa till freden i Nystad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öfverste-Löjtnanten Stobée[1] rymde från sistnämnde stad, hörer nästan
till det otroliga; ja, alla dessa äfventyr kunna hänföras till „sägnernas
forum.„ Men det vissa är emellertid att omkring huudrade
officerare rymde ur fångenskapen och ganska många af dem
inträdde åter vid hemkomsten i konungens och fäderneslandets
tjenst[2].
Efter slaget vid Pultawa fingo några fångna Svenska officerare
hemresa på afgifven parole att skaffa Ryska fångar af motsvarande
grader fria, eller ock sjelfva återvända. Sålunda kommo t. ex.
Öfverstarne Düker och Taube hem. Zaren erbjöd vid samma tid
konungen icke allenast utbyte af fångar utan fred[3]; men
fredsvilkoren voro oantagliga och någon öfverenskommelse om en allmän
utvexling af fångar kom aldrig till stånd; endast få officerare[4] och
gemena blefvo under den långa fångenskapstiden fria genom
utvexling. Zaren var väl angelägen om att återbekomma sina generaler,
som voro fångna i Sverige, men i afseende på manskap och
officerare var han det mindre, ty han visste väl att hans egna krigare
och Carl den tolftes voro af olika värde. Dessa sednare måste
alltså förblifva der de voro.
Det ena året efter det andra förgick för fångarna under oviss
förbidan om förlossning ur den Siberiskt Babyloniska fångenskapen.
De tröstade hvarandra med skriftens ord: Säger till dottren Zion:
si din konung kommer! Men konung Carl, den väntade befriaren,
kom icke.
I Juni månad 1719 anlände till Siberien underrättelsen om
konungens död och väckte der allmän och djup sorg och
bestörtning bland hans trogna kämpar. Så skrifver Lyth, som
vistades i Solikamski, derom följande: „Ingen Svensk fånge var här
tillstädes, som icke suckande fällde tårar och gret bitterligen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
