Eddastudier. Brages samtal om skaldskapets uppkomst m. m. / 15 (1900) Author: Fredrik Sander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grät högt. De frågade henne då, om det icke kunde lätta hennes
sorg att blicka ut åt hafvet, der hennes make omkommit. Den
stackars ugglan jakade dertill. Hon kunde också liksom Saga,
Söquabäcks mö, med en viss stolthet se tillbaka på en forntids
historia! Men när dvergen Fjalar icke längre kunde lida hennes
jämmerskrik, bad han sin broder Galar låta en qvarnsten falla
öfver hennes hufvud. Så fann äfven hon döden. Det har sin djupa
betydelse, att detta dråp verkstäldes af Galar, göken, som lägger
sitt ägg i annans bo.

Jätten Gillings hustru.

Dunkel är denna symbolik,
afsigtligt dunkel, men icke så
beslöjad, att icke en solstråle
faller på de lånade symbolerna.

Tuppen, som kallas Gilling,
var helgad åt den helleniske
Apollon och syftar här på den
helleniske sångarguden sjelf,
hvilken omkom i tiden, då den
helleniska friheten gick förlorad.
De båda dvergarne i naturen och
i norden öfverlefde hans död.

Ugglan, Athenes fogel,
syftar här på Athene sjelf, de
bildande konsternas och särskildt
den plastiska konstens höga
skyddarinna. Hon vardt nu
dödad med en qvarnsten. Någon
bildhuggarekonst hade de gamle nordboarne icke. I stället för att
forma klippans block till gudastoder fingo de inskränka sig till
att grofhugga qvarnstenen, nödvändig för deras torftiga uppehälle
i en karg natur.

Det ligger för öfrigt en djupt gripande sanning i berättelsen,
att Fjalar, naturskalden, icke kunde lida den ständiga veklagan,
som jätten Gillings hustru lät höra. Sedan antikens bildningsverld
blommat ut, måste hon gå under; det gagnar ej att klaga deröfver.
Men naturen pånyttföder sig, och den menskliga odlingen vill
utpräglas i nya former. Fjalars tanke är ock uttalad af vår störste
skald sålunda:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>