Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Heidenstams Hans Alienus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans manliga stolthet är förenad med en tystlåten
resignation, men bägge äro gigantiska. Hans ideala sträfvan
ter sig som öfvermod. “Tron mig, säger han, “de beryktade
män och kvinnor, hvilkas namn vi se på tempelväggarna, hafva
lekt — lekt med ett strålande öfvermod, om hvilket I,
godmodige borgare, icke ens tillnärmelsevis hafven en aning“.
Till kvalens gudinna säger han:
För mig hvarhälst du vill; det finns ej tinne
så hög, att jag ej längtar högre upp.
Låt allt gå raskt och med en vildsint kupp,
sak samma, om jag stupar och beskrattas.
Mod fattas ej, blott tålamodet fattas.
Samma hänsynslöshet visade han mot sig själf, då det
gällde att blifva herre öfver de kval, som söndersleto hans
hjärta. Har du icke sett svartfåglarna, sade han, hvilka
envist kretsat öfver min hjälm i hopp att finna ett godt mål,
att finna förruttnelse, där jag går fram? I det längsta skall
jag väl ändå låta fåglarna svälta. För er, döttrar af Babylon,
är det en glädje att dräpa fiender, men mig är det en dubbelt
större glädje att tolf gånger om dagen kunna kasta mitt eget
hufvud för mina fötter och säga till det: Ser du, att jag är
din öfverman, att jag icke är det jag är, utan det jag önskar.
Dessa äro de väsentligaste sidorna af Hans Alienus’
karaktär. Hans gycklande dysterhet har en motsättning i pater
Pavianis af ett ädelt själslugn burna världsåskådning. Denne
säger: “När jag ser mossa växa på denna kultur, som dock
varit så rik på möjligheter och ännu i sitt förfall skänkt
mitt korta lif så många stunder, hvilka med stilla stjärnors
glans betrakta mig ur det förflutna, fattar mig samma
vemod som vid afskedet från en bostad, där jag länge lefvat
lycklig, och midt i förstörelsen vaknar en åtrå att bekransa
det, som går under.“
Raka motsatsen till denne pater är en annan italienare,
som säger: “Jag är ända in i det minsta en fånge, fastän
kedjorna icke synas, och det enda jag förstår af min samtid
är upprorslusten.“
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:27:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfolklynne/0032.html
