Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Klockaren Vallenbäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKAREN VALLENBACK
77
med Marie-Louise slutade. Då var det han märkte
att han låg med en söndrig stol i diket och stirrade
på Låd-Hellgren, hans gamle vän från mänga äfventyr.
— Hvarthän så brådt, bror Vallenbäck?
— Till snickarn med stolen, bror Hellgren.
Hur det nu var med snickarn och stolen, så
vände Vallenbäck dock om och fick Låd-Hellgren
med sig hem.
Lars Gustaf Hellgren, af folket i trakten kallad
Låd-Hellgren, hade i forna tider varit klockare någon
stans upp i landet. Den tiden hade han varit för
mer än både kung och prins, sade han. Men så
hade olyckan kommit! Han hade skilts från sin
befattning. Skilts från sitt härliga Djäknebol, för
det att Gud skapat honom så ful och vanför. Ty
först och främst var han puckelryggig och halt och
hade utväxter i ansiktet, så att redan därför såg
han förfärlig ut. Så, just som han af kungen fått
Djäknebol, gården med hästar och kor, råkade han
ut för en ny olycka, i det en häst bet örat af honom.
Då var det folk hade storskrattat i kyrkan, när de
sågo honom. Då var det prästen hade skrifvit till
biskopen och biskopen till kungen. Då var det
kungen hade låtit honom draga sina färde. Då var
var det Hellgren hade tagit kramlådan på ryggen
och börjat sin handelsfärd rundt landet.
Med Vallenbäck var han bekant troligen ända
sedan skolåren. Så ofta han därför kom nedåt Simlångens trakter, var han alltid dennes gäst och Val
lenbäck hade alltid roligt åt honom.
När nu de båda kommo in igen, spelade icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
