Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Ödman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDMAN
93
sidenfana de buro i teten: fjärilarnas fanduk, väfd
af stoft från vingarna — och sedan alla de andra
dukarna: biens gyllengula och skalbaggarnas stålblå
och dagsländornas vattenhvita, som väfd af kristall.
Hvilken stor krigare som döttl Processionen ville
ju aldrig taga slut. Då början var vid kyrkgrindarna, var slutet högt upp på härvägen där Kannesten, prästtorpet, ligger i bergen. Alla sågo de så
sorgsna och ledsna ut, alldeles som de mist en far.
Så skarade de sig kring grafven, de mång hundrade
tusen. De trängde undan både prost och klockare
och Sibelius’ prinsar, de trängde dem långt utom
kyrkogårdsmurarna. Och båda klockorna ringde,
både den stora, Elisabet, och Maria, den lilla. Det
var ekorrarna från Klöfskogen som klättrat upp och
fått dem i gång! Å, en sådan kejsares begrafning!
Hvad blommor de hade med sig till grafkullen:
styfmorsvioler och blåklint och hvit doftande hägg
och ljusröda vildapelsblommor. Så att mest hela
kyrkgården blef full!
Allt detta såg han, Jörgen Ödman, visdiktaren,
när han gick stigarna ned mot Tirsholm där gille
skulle stå. Men så kom han igen att tänka på
människorna.
Nej då! Han hatade dem icke de olyckliga
som kallas människor och som fått skapelsens krona.
Han grät öfver dem, ty de voro så djupt olyckliga,
de härliga människobarnen. Inte rådde de för att
de förtalte hvarandra och beljögo hvarandra och bedrogo och slogo ihjäl hvarandra? A nej då! Om
de kunde så ville de väl vara goda och sköna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
