Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKAN
99
Så öppnades tornportarna. För alla dem som
kommo färdandes vägarna upp till kyrkan, tedde sig
de öppna luckorna som stora ihåliga vålnadsögon
hvilka blickade stelt ut öfver nejden. Och de små
barnen blefvo rädda och kröpo in i sina dukar och
bonader.
Så började klockorna ringa. Då var det en liten
pys som, kanske därför att han just kvällen förut
hört sagan om Sankt Göran och draken, tyckte att
han såg flämtande tungor i drakmunnar och började
gråta. Men det var icke detta han såg, utan han
såg klockorna ringa till julotta.
Breareds kyrkklockor. . . Det går en saga om
dem i Simlångsdalen. De ha en vacker och ren
klang ända tills de komma till sjön med sitt bingbång. Där få de en flåsande, andfådd gång liksom
en människa som är jagad af trollen. Där möter
dem ljudet af andra klockor, af klockor som ringa
på sjöns botten, klockor som också en gång ljudit
från Breareds kyrka. De allenast äro dalens äkta
kyrkklockor som ringa på sjöbottnen! Det hörs på
deras rena fina klang, deras klara melodi. Hvem
är det då som sätter dem i gång därnere? Sjö
jungfrurna är det. De leka med kläpparna och så
ledes göra de musiken.
En gång voro de stolta kyrkklockor som ringde
folket i Breareds bygd samman till andakt och bön.
Men snart vardt bönen endast tungors svamlande
och andakten blott ett tomt hyckleri eller en sed
vänja blott, hos både folk och prästerskap; då var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
