Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Marit Vankelmod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIT VANKELMOD
ADERTONDE
119
KAPITLET.
Marit Vankelmod.
På Stjärnarpsgården låg Erik Valdemar sjuk
allt sedan den där julnatten. Han hade sett våren
komma utan att ge krafter, och sommaren utan
hopp. Nu var det höst, och febern var där, febern
som alltid kommer före döden.
Erik Valdemar och Valdemarssläkten låg i sin
säng och feberyrade. Ibland skrattade han och
ibland grät han och ibland sjöng han gamla visor
från barndomsdarna. Ofta slog han med händerna
som efter fiender, ofta såg han sin far och sin mor
och sin lilla syster som alla hade dött för många
år sedan. Ibland trodde han sig vara i himmelen
och kyssa en mörklockig änglaflicka och hela hans
unga ansikte strålade, men så plötsligt kom där en
rädsla öfver honom och han stönade: »Slå inte,
slå inte!»
Det var mot aftonen en höstdag. Erik Val
demar hade sofvit en orolig slummer och började
just yra:
— Så härlig du är, du är ju en ängel, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
