Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Midsommarfesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i58
FOLKET
— Aldrig! Hören I det, aldrig! Min är hon!
Min är hon!
Ringen ryckte närmare. De yngre som voro
främst klängde redan upp för klippväggen, hållande
sig i buskar och snår. Jan tryckte flickan närmare
sig och ropade ner:
— Akten er, folk!
Sade Benjamin Folkeson:
— Jan! Yar nu resonlig. Du kan väl förstå
att vi veta alla att flickan icke följt dig godvilligt.
Var förståndig nu, Jan, så ska vi förlåta dig allt.
— Min är hon!
I samma ögonblick gick månen åter fram och
belyste klippan och just då vaknade flickan för en
sekund ur sin dåning. Kanske att hon drömde och
yrade, men hon slog sina armar kring tattarens hals
och kysste honom.
— Sen I, sen I! Min är hon! Min vill hon
vara! Sågen I det alla?
Folket i kedjan stannade och stirrade på synen
uppe på klippan. Som i ett slag tycktes de bli
villrådiga om de skulle fortsätta eller icke. Då var
det en karl ytterst i Lars Grufts följe som sakta
sade till sin närmaste man: Kanske Gud vill så?
Kanske Gud står på tattarens sida?
Sakta och tyst lopp det från man till man :
Kanske Gud vill så, kanske Gud står på tattarens
sida?
Och ingen af bönderna togo ett nytt steg fram.
Men Benjamin Folkeson ropade: Hon gör allt i yrsel,
godt folk! Framåt, alle man!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
