Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Unge pastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
FOLKET
poma och backarna, såg i solspelet ut som en rännil
flytande guld.
Unge pastorn, Sekt hette han, satt på mosshänken vid den stora eken strax utanför prostgården
och njöt det starka färgspelet. Luften var så säll
synt lätt och behaglig och så oändligt rik på blom
doft den kvällen. Han kände sig så öfverdådigt
glad och väl till mods, han drog starka djupa
andedrag, han kände icke spår af smärta i det sjuka
bröstet, han var som ett leklystet barn, tyckte han.
Och den unge prästen knäppte ihop händerna
och bad högt:
— Förlåt mig Gud att jag tviflat. Det skedde
i mörka tunga stunder. I kväll känner jag fläkten
af din andedräkt och vet att du lefver. Förlåt mig
Gud, du allt lefvandes källa, förlåt!
Än en stund satt han kvar på mossbänken
under den gamla kungaeken och njöt det evigt
växlande färgspelet. Men när solen helt gått ned
och klockornas solringningssång tystnat, reste han
sig och gick fram mot prostgården. Han tyckte
han frös efter solvärmen och att det drog en skugga
fram och lade sig tungt öfver allt och han kände
nu hur det malde och gnagde i lungorna.
Han gick icke in och åt, ty han kände sig icke
hungrig. Han gick upp på sitt rum, tände pipan
och satte sig vid fönstret och blickade ut i kvällen.
Då knackade det på hans dörr. Det var klockarn
som kom för att hämta psalmerna till morgondagen
som var helgdag.
Den unge pastorn ryckte till. Han hade alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
