Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornåldrarna - Nordmannaliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bryta ut. Det var hos de s. k. bärsärkarne, vilket
egentligen betyder [»män som äro klädda i] björnhudar».
När bärsärkaraseriet föll på dem, »blevo de galna som hundar
och starka som björnar eller tjurar. De tjöto som vilda
djur och beto i sina sköldar, så att stora stycken lossnade.»
Alla som mötte dem höggo de ned, vän och fiende utan
åtskillnad. Ingenting kunde hejda dem. Det sades om
bärsärkarne, att varken eld eller järn bet på dem.
I ett sådant tillstånd voro de fruktansvärda att möta i
strid. Men när raseriet var stillat, blevo de liggande
maktlösa som efter en svår sjukdom. Bärsärkagången
betraktades också i forntiden som ett slags sjukdom. I Egil
Skalle-Grimssons saga säges det om dennes farfader, Kväll-Ulv,
att han fått sitt namn därav att »var dag, när det kvällades,
blev han så argsint, att ej mången vågade tilltala honom».
Hans son Skalle-Grim ärvde bärsärksnaturen. När han
en gång i ett bollspel blev övervunnen av sin tolvårige
son Egil och dennes tjuguårige lekkamrat Tord, rann sinnet
på honom och han tog först tag i Tord, lyfte honom och satte
honom i backen så hårt, att han fullständigt krossades.
Därefter grep han tag i sonen. Men en av hans trälkvinnor, Egils
fostermor, stod och såg därpå och ropade hånfullt:
»Går du nu bärsärksgång emot din egen son, Skalle-Grim?»
Då släppte han Egil och slog efter henne. »Hon hukade
sig undan och sprang sin väg», berättar sagan. »Skalle-Grim
efter. De lupo ända ut till udden av Digranäs. Där sprang
hon ifrån berget ut i sjön. Han kastade en stor sten efter
henne. Den tog mellan skulderbladen, och hon kom aldrig
upp mera.
När far och son senare på kvällen kommo hem till Borg,
var Egil mycket förgrymmad.
Skalle-Grim satte sig med folket till bords, men sonen var
ännu ej kommen till sin plats.
Han hade gått in i eldhuset till den man, som var
Skalle-Grim kärast, och som närmast under denne hade tillsyn över
arbete och gods där på gården. Honom högg Egil banehugg
och gick sedan in och satte sig på sin plats.
Skalle-Grim lät intet ord falla om detta, och allt framgent
låg det målet tyst. Far och son talades icke vid, varken i
godo eller ondo. Så gick det den vintern.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
