Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornåldrarna - Trälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han hade fått befallning att hålla sig stilla uppe i klyftan,
till dess den fram mot aftonen bleve full av rök, ty då kunde
han veta, att måltidseldarna tänts i lekstugan nedanför,
enär vinden om kvällarna oftast strök ifrån slätten och drev
röken upp i klyftan.
Så satt han däruppe hela dagen och såg ibland ned på de
lekande. En gång utbrast en av dem, under det bollspelet
pågick: »Jag vet icke, vad det är jag ser däruppe i
bergsklyftan, om det är en fågel eller om en man gömmer sig där —
något levande är det.» Men ingen undersökning gjordes.
I kvällningen kände Egil röken i klyftan. Han klev ned
och smög sig osynlig längs röken in i lekstugan, där
aftoneldarna flammade och två av bredvikingarne sutto vid
elden. Dem skulle han fälla!
Och nu »förmenade han», säger sagan, »att han om en kort
stund skulle vinna sin frihet för alltid».
Men Egil hade styvnat i lederna uppe i fjället, och därtill
hade den ena av hans skoremmar lossnat, så att tofsen släpade;
han snavade på den och föll framstupa.
Sedan säges i sagan, vad som helt säkert aldrig skulle ha
sagts om en friboren man, som råkat ut för ett sådant
missöde. »Det vart», heter det, »en så stark duns, som om kroppen
av en flådd oxe kastats ned på golvet.»
Naturligtvis sprungo härvid bredvikingarne upp. Den ene
av dem, Björn, grep Egil, innan han kommit på fötterna igen,
och frågade honom, vad han vore för en karl. Han svarade
ängsligt: »Egil är här, god vän, Björn!» Därpå ville man
ha sannsagor av honom, och fjättrad till fötterna måste han
sedan berätta till punkt och pricka allt om sin sändning,
»huru det varit ämnat med hans färd».
Nästa morgon leddes han upp i bergsklyftan och dräptes
i den. Den kallades sedan Egilsklyftan.
Det var alltså den stackars frihetslängtande trälens död
för hövdingars händer, som sagan låter varslas för honom,
när den berättar, hur den stolta örnen slog ned på hunden
och försvann med den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
