Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Isländska ättsagor
- Ur Nials saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Floses hämnd.
En kväll, då det led mot vintern, kom den underrättelsen
till Bergtorsvall, att flera män av Höskulds släkt synts
komma ridande fullt väpnade. Nial bjöd då, att ingen
skulle gå till sängs men var och en vara på sin vakt. Och
Bergtora sade: »Detta månde vara den sista afton jag bär
fram mat till mina hjon.»
När Flose och hans följe kommit till Bergtorsvall, bundo
de sina hästar i dälden nedanför backen, varpå huset stod,
och gingo i sluten flock tysta fram mot gården. Nial och
hans söner samt Kåre och alla huskarlarne, tillsammans
nära trettio väpnade män, stodo utanför. Flose stannade.
Han sade: »Låtom oss nu se till, vad de ämna göra! Mig
synes, som kunde vi aldrig få makt med dem, så länge de
stå utanför.»
Nial sporde sina män: »Kunnen I se, huru mycket folk
de hava?» — »Med många och dristiga karlar komma de»,
sade Skarpheden. »Men de hejda sig dock nu, ty de mena,
att det skall gå dem illa, om de angripa oss här ute.»
Nial ville dock, att hans män skulle gå in. »Lätt gick det
icke att få makt med Gunnar på Lidarände», sade han, »och
han stod likväl ensam. Husen här äro starka liksom där, och
de skola nog stå emot ett anfall.» Skarpheden genmälde, att
fienderna ej skulle sky att sätta eld på huset, om de ej såge
något annat råd, »och jag är ej», sade han, »lysten efter att
låta mig röka inne som räv i håla.»
Nial svarade: »Nu månde det gå som ofta förr, att I,
mina söner, viljen råda och akten mig intet. Det gjorden
I ej, då I voren yngre, och då gick det eder ock bättre.»
Helge sade, att de borde foga sig efter faderns vilja, ty det
skulle gagna dem bäst. Skarpheden svarade: »Ej är jag viss
på det, ty han är nu döden nära. Men väl kan jag göra min
fader till viljes och låta mig innebränna med honom, ty jag
rädes ej för att dö.» Därpå lovade han och Kåre varandra,
att de skulle hålla tillsammans och ej skiljas. Men om
annorlunda vore dem ämnat, skulle den överlevande hämnas den
andres död.
De gingo därefter alla in och ställde sig innanför dörren.
»Nu äro de dödens», sade Flose, »efter de hava gått in. Låtom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:28:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/1/0194.html
