Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska ättsagor - Sagoöns människonaturer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När stoet inte vill lämna stallet, kan du vara säker på att det
blir oväder. Och då skall du låta både henne och de andra
hästarna stanna inomhus.»
»Inte lönar det att lita på märrens vett, hellre litar jag
väl på mitt eget», menar Grette. Och så tar han i tu med
att sköta hästarna.
Ända till jul gjorde Grette sin sak bra. Men så blev det
en hård vinter och mycken snö, och då frös Grette och ville
helst komma ifrån sin befattning.
Men hur svårt väder det än var, ville det brokiga stoet ut,
och aldrig fick han djuret med sig hem, förr än det blev
mörkt.
Grette vart slutligen så förbittrad på hästen, att han
hoppar upp på ryggen på den och ger den med kniven en
djup rispa över manken. Det hjälper; när stoet kommer ut,
vill det ej äta utan sätter snart i väg till stallet igen. Nu
vänta alla därhemma snöstorm — tills fadern upptäcker,
hur illa djuret är tilltygat.
Så blir Grette fjorton år. Stor och grov är han som en
fullvuxen karl och inte god att råka ut för. En dag kommer
han i slagsmål, slår ihjäl sin motståndare och blir dömd att
som fredlös lämna Island.
Så drager en sådan ung isländlng bort från hemmet, oftast
efter brytning med fadern. Han skall ut och se sig om.
Redan på överfarten till Norge kommer han i bråk med skeppets
besättning. Han uppträder vid jarlars och kungars hov men
svarar härskaren morskt och uppnosigt, ställer till
slagsmål med hans män, slår ihjäl några av dem och måste så
helt hastigt laga sig i väg.
Efter några år kommer en sådan äventyrare tillbaka hem
till sin ö — såvida hans sturskhet inte dessförinnan kostat
honom själv livet. Otaliga gånger har han kört sitt hårda
huvud i väggen, men självrådigheten sitter i honom lika
ohjälpligt för det. Ur den växer slutligen striden på liv och
död fram. Det kan ha börjat med stickord och giftiga
nidvisor, som gått från gård till gård. Man har väntat med att
hålla den stora uppgörelsen till höst- eller julgillet, när alla
skulle vara samlade.
Inte är det just någon trevsam sällskapsglädje, som råder
i salen, där bänkarna »bemannas» ättvis, med var man på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
