Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fridens budbärare i vikingarnes land - Nordens apostel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt liv över dem. När han blev gammal, tackade han Gud,
att han lättare än förr kunde gråta, när han ville.
När Anskar var 64 år, blev han angripen av en plågsam
sjukdom, som så försvagade honom, att man förstod, att
döden nalkades. Då försjönk han i djup bedrövelse. Det var
icke för sjukdomens skull, ty den bar han med största tålamod,
utan därför att han alltsedan ungdomen hade hoppats, att
han skulle vinna martyrkronan. Gud själv hade ju lovat
honom det i en syn. »Men», tänkte Ansgar, »mina synder
ha varit för stora. Jag har icke befunnits värdig denna
ära.» Sin djupa sorg omtalade han för en av sina vänner,
som sökte trösta honom och sade: »Herren har ju icke sagt,
att du skall dräpas genom svärd, uppbrännas med eld eller
dränkas i vatten. Han har blott lovat, att du skall få komma
till honom med martyrkronan. Du har ju lidit så mycket i
Herrens tjänst, och denna din långvariga och svåra sjukdom
är ju också ett martyrskap.»
Men Anskar kunde icke tröstas av vännens ord. Då
tröstade Gud själv sin tjänare. En dag, då han bevistade mässan
och sörjde över samma sak, hörde han en röst, som
förebrådde honom, att han kunde tvivla på Guds löfte. Rösten
sade: »Icke kan en människas synd vara starkare än Guds
kärlek. Var stark i din tro och tvivla icke, ty Gud skall
förlåta dina synder och uppfylla allt, vad han lovat.» Härav
fick han tröst och gick sedan med glädje döden till mötes.
Han avsomnade i frid med en maning till dem, som hade
makten, att sörja för kristendomen i Norden. Men när
sorgebudet nådde upp till Mälartrakten, ringde den lilla
kyrkklockan ut över bygden församlingens djupa sorg — och
hoppet om seger över hedendomen.
| Litteratur: | Per Gust. Berggren, Svensk historia enligt samtida skildringar I; haft. kr. 0:75.
O. Quensel, Strödda drag av svenskt kyrkoliv under gångna tider; häft. kr. 2: —. Anna Sandström, Nordens första storhetstid.
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
