Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521 / 290 (1913-1939) Author: Carl Grimberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vite Krist segrar över Tor - Inom klostermurar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och så slutar han med att uppräkna alla de stora olyckor
och missgärningar ute i världen, vilka han sluppit ifrån i sin
kära, lugna klosterboning.

Munkar (en »svartbroder» och en »gråbrder»). [1]        [2]

Här inne är all oro och allt jäkt
bannlyst, här är man liksom utanför
tiden. Det är, som om man redan
vore inne i evigheten, som ingen
begynnelse har och ingen ände.
När döden en gång kommer, var
skulle man kunna lugnare än här
motse mötet med honom? Här
samlas ju alla bröderna med bön
och sång kring ens dödsläger och
hjälpa själen på den svåra färden
över till en annan värld. Och efter
döden bära de kroppen in i kyrkan
och sjunga själamässor. Och till
sist, när stoftet vilar i klostrets
vigda jord, står ens namn på listan
över klostrets döda och inneslutes
dagligen i brödernas förböner.

För medeltidens kristna var världen med allt vad däruti
är en styggelse. Den som läser den under medeltiden
populära bok, som skrevs av den rikt begåvade, mäktige påven
Innocentius III, »om föraktande av världen», mötes där av
en världsfientlighet, som med en rentav förfärande
hänsynslöshet avslöjar allt det djuriska i människolivet. »Kärlek,
födelse och död äro processer, som var för sig äro lika
avskyvärda. Innocentius’ blickar dröja icke vid kindernas rosighet
eller armarnas rundning och hudens friskhet utan endast vid
det som gömmer sig bakom den fagra ytan. Han beskriver
med bitter tillfredsställelse alla de härdar för förbränning
och förruttnelse, som arbeta under höljet av den sköna
gestalten. Människan är för honom och för alla de medeltida
moralpredikanterna ett väsende, som kommer till världen i
smärta och orenlighet, som lever i smitta och smuts, och som
med den tilltagande ålderdomen endast blir allt mer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>