Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fram, fram, kristmän, korsmän! - Sankt Erik konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denne vår helge konung var idkesam i gudeliga böner och
mycken vaka och fasta, varkunnsam i bedrövade människors
motgång, givmild i allmosor till fattigt folk och tvingade
sin kropp idkeliga med hårkläde, vilket han på sig hade den
tid han slagen och pint var; och gömmes samma hårkläde än
i dag i Uppsala domkyrka bland helgedomar, ty det var vätt
i hans helga blod.
Huru han sig förhöll till sin hemliga fiende, som man i
skötet bär, det kan därutav vetas, att när han för fastetids
eller högtiders skull ofta återhåll hade från sin
hjonelagssäng, då plägade han ofta — och jämväl om vintertid —
lönliga bada i ett kallt vattukar, drivandes olovligan lekamens
hetta bort med köld.
Nu, som förr är sagt, då den helga kyrkan var uppbyggd
och riket i gott skick, så samlade han härfärd för den helga
tron och mot sin fiende, tagande med sig av Uppsala Sankt
Henrik biskop sammastäds, och drog till Finland, som uppå
den tiden var hedniskt och gjorde, stor skada uppå Sverige.
Då böd Sankte Erik folket i Finland att anamma kristen
tro och ingå fred med honom. Men när de icke ville den
anamma, så stridde han mot dem och övervann dem med svärd,
hämnandes manliga kristna mäns blod, som de länge och
ofta utgjutit hade. Och sedan han fått en så ärlig seger,
så gav han sig till gudeliga böner, fallandes på sina knän
med gråtande tårar. Då sporde en av hans goda män honom
till, vi han grät, efter det att han hellre borde glädjas för den
ärliga seger, som han vunnit över vårs herras Jesu Kristi
och den helga kristna trons fiende. Då svarade han så: ’Jag
är gläder och lovar högeligen Gud, att han oss unte seger.
Men det sörjer jag storligen över, att så många själar
förtappades i dag, vilka kunde fått evärdeligt liv, om de velat
anamma kristendomen.’
Sedan stämde Sankte Erik inför sig det folk, som oslaget
blev i landet, och satte där kvar i landet till kristendomens
upprätthållande förbemälde Sankte Henrik, som sedan vart
där krönter med martyrära.
Nu då tionde året av hans regering inne var, då reste
människornas gamle fiende djävulen mot honom en fiende, som
hette Magnus, en dansk fursteson, vilken gjorde anspråk på
riket å sitt mödernes vägnar. Han hyllade till sig en mäktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
