Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungasagan - Magnus Ladulås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högmässans slut till solnedgången och ej heller förrän torgdag
eller ting hållet är. Item[1] skola ej legodrängar och
legokvinnfolk gå lösa, utan de skola arbeta och taga arbetslön
där den bjuds, för halvt eller helt år och ingalunda mindre.
Och vilja de ej arbeta, skall fogden sätta dem i kistan,[2] till
dess de vilja arbeta.»
Snart blev det en formlig rusning till gruvorna. Man får
t. o. m. se bönder nere i de bördiga dalarna överge plog
och harv för att med spett och slägga fresta lyckan uppe
i bergen. Liksom folk i senare tider gripits av guldfeber,
skulle man här kunna tala om en »järn- och kopparfeber»,
smittosam även den, om också ej i lika hög grad. Denna
folkvandring innebär ingenting mindre än ett nytt
tidevarv i avseende på Sveriges bebyggelse. Nu
bebyggas för första gången bergen och de karga grusmarkerna,
vilka hade legat försmådda, så länge slätters och dalgångars
rika växtkraft mer än något annat lockade till fast
bosättning. Nu hade äng och åker fått en konkurrent, för vilken
de lågo under, ända tills bergens förråd av lättbruten malm
och skogarnas bränsle började minskas.
Länge inskränkte man sig till malmbrytning i små öppna
daggruvor. Det tillgick så, att man först upptände
stockeldar på berget och när stenen blivit upphettad göt på
vatten. Genom stenens häftiga sammandragning efter
upphettningen bildades sprickor i berget, och man kunde nu med
spett flisa sönder stenen. Det var ett oerhört slöseri med
ved, men än så länge behövde man ej tänka på att spara
skogen, som böljade tät över berg och dalar. Först på
1600-talet får man höra klagan över att skogen börjar sina.
Smältningen drog också stora massor ved. Metoden var i
huvudsak densamma som förut för myrmalmen. Under
tidernas lopp hade de ursprungliga stensatta smältgroparna (se sid.
39) ersatts av verkliga ugnar, vilka fylldes med ved, varefter
man pålade malm. Med tillhjälp av blåsbälgar smältes
eller rättare sagt uppmjukades järnet till en seg massa.
Bälgarna drevos med trampning eller vattenkraft, vilken
man erhöll från de små bäckar, som strömmade ned utefter
bergsluttningarna. Där anlade man följaktligen helst smält-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
