Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sierskan från Norden - Den heliga Birgitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trängdes, skriver Verner von Heidenstam i sin bok »Heliga
Birgittas pilgrimsfärd», »barfotamän och sjungande kvinnor.
Vilda rovriddare, som gripits av fasa för sin egen dödsstund,
vandrade med förvuxna skägg mellan drömmande
gudsvänner, och över de öppna andaktsböckerna läste de
halvhögt sina botgörarböner. Med påse över ryggen kommo
hela brödralag från olika kloster och anslöto sig till den
allmänna folkvandringen.»
Så kom den dag, då det förunnades sierskan från Norden
att beträda den heliga stadens mark, som en gång färgats
av martyrernas blod. »Det var», säger den till katolicismen
övergångne danske författaren Johannes Jørgensen, »det
högtidligaste ögonblick Birgitta ännu genomlevat, då hon,
snarare buren av pilgrimsskarans trängsel än själv gående,
beträdde Sankt Peterskyrkans mosaikgolv. Längre och
längre fram bars hon tillsammans med sina svenska vänner
— nu började männen, som voro längre än hon, att tala
om apostelns grav, som de skymtade i fjärran . . . . Nu
närmade hon sig den guldstrålande Konfessio — nu beträdde
hon trappstegen som förde ned i kryptan . . . Birgitta
Birgersdotter från Finsta i Uppland knäböjde vid apostlafurstens
kista, vid Petri grav . . . .
Mitt i mängden bad hon länge, orörlig. Stora känslor
genomströmmade henne. . . .»
Men på dessa överväldigande intryck trängde sig snart
andra, beklämmande, modstjälande. Var voro de nu de
stora män, som givit glans åt kristenhetens medelpunkt?
Roms herde, påven, hade övergivit staden, lockad till
Frankrike av dess konung, som på det sättet fick kyrkans överhuvud
i sina klor. Det liv, som påven och hans omgivning här förde,
har den samtida store italienske skalden Petrarca tecknat
på följande drastiska sätt: »Hoppet om ett tillkommande
liv var en fabel, sanningen vanvett, kyskheten skam, och
var dag utmärktes genom orgier, som dessa stinkande gamla
bockar, kardinalerna, höllo, medan Satan satt i en vrå och
gapskrattade.» Nära sjuttio år varade denna nesliga tid;
den kallas därför »påvarnes babyloniska fångenskap».
I dystra tankar vandrade sierskan från Norden fram
genom den eviga staden. Överallt grinade henne förfallet till
mötes. Hon såg kyrkor ligga i ruiner och vanhelgas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
