Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tider av endräkt och söndring i Norden - Engelbrekt och dalkarlarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litet värme han där nötte.[1]
Liten stund han där är,
Magnus Benktsson[2] kom strax efter där
till den holme, där Engelbrekt låg.
Genast Engelbrekt båten såg,
han sade: ’Nu mågen I alla se,
än vill herr Benkt mig vänskap te
och bjuda mig till sig in.
Jag gitter dock ej för sjukdom min.’
Engelbrekt sände bud till strand
att visa, var bäst var komma i land.
De lade sin båt strax vid den strand;
Magnus Benktsson sprang strax i land.
Genast månde han dit gånga,
han såg Engelbrekt stånda
och stödde sig på sin krycka —
han fruktade för intet stycke.
Magnus Benktsson talar till honom så:
’När skall jag frid i Sverige få?’
Engelbrekt svarade, av sjukdom matt:
’Din fader har mig trygghet utsatt.
Jag hoppas, han har berättat dig
den stora frid, han lovat mig.’
Magnus Benktsson hade en yxa i händer,
därmed gjorde han Engelbrekt ände.
Han högg till honom och ej hötte;[3]
Engelbrekt då för sig bötte[4]
med den krycka, han hade i händer.
Tre finger högg han av honom i sänder.[5]
Engelbrekt sig då om vände;
Magnus följde efter med vreda händer.
Han högg honom annat sinn[6]
så djupt ett sår i halsen in:
det tredje hugg högg han då,
så det månde genom hjärnan gå.
Engelbrekt störte neder mot en sten;
sin panna slog han så klen,[7]
så månde han döden ljuta.
Sedan de mång’ pilar uti honom skjuta.
— — — — — — — — — — — — — — —
Engelbrekt hade ofta för riket livet vågat,
för hans bästa och andra flera;
han fick det dock ej njuta dess mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
