Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tre Sturarne - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram en liten lapp, som han smugit in, med påskrift:
»Till denna besegling är jag nödd och tvungen.» När
han skrev under, hade han förutsett faran och räddade
sig på detta sätt — eller kanske rättare sagt: man fick
en förevändning att rädda honom. Det är ganska
troligt, att Hans Brask haft Gustav Trolles hjälp att
påräkna, ty de bägge kyrkofurstarne stodo varandra rätt nära
i åsikter.
Men med de andra ständerna hölls rannsakning. Mörkret
föll på, men förhöret fortsattes vid eldsljus. Kristian hade
avlägsnat sig. Kände han sig hemsk till mods vid att vara
ansikte mot ansikte med sina offer?
När rannsakningen var slut, öppnades salens dörrar, och
väpnade män visade sig. De gingo omkring med bloss och
facklor, letande i det halvskumma rummet efter dem som de
skulle gripa. De gingo och kommo igen, alltjämt hämtande
nya offer. Där blevo präster, adelsmän och borgare, ja även
kvinnor »förde av en hop skälmiske bödler uti svåra
otillbörliga fängelser och försmädelige rövares förvaring». Till
slut kom vakten icke mer tillbaka. Men de som lämnats kvar
hade även de en hemsk natt att genomleva. Vad skulle deras
öde bli nästa dag?
På morgonen den 8 november tillsattes en domstol, som
bestod av präster, bland dem Trolle. Ordförande var en dansk
biskop. Domstolen förklarade de anklagade för uppenbara
kättare, d. v. s. avfällingar från den heliga kyrkan,
därför att de vågat döma en biskop. Det hade endast
påven rätt till (se sid. 320). Konungen bestämde själv
straffet. Det vart döden. Domen fälldes på befallning av samme
Kristian, som lovat, att det förflutna skulle vara glömt och
förlåtet.
Om vad som sedan följde berättar ett trovärdigt
ögonvittne, Sveriges förste verklige historieskrivare, den store
folkpredikanten Olavus Petri[1] i sin Svenska krönika:
»Därefter lät konungen blåsa med trumpeter och utropa, att
ingen skulle gå ut av sitt hus utan alle skulle bliva där inne,
där de voro. Och vid middagstid lät han leda bispen i Skara
och bispen i Strängnäs med de riddare och riddersmäns män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
