Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt allmogeliv mot medeltidens slut - Det dagliga arbetet på åker och äng, i skog och mark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
invecklade rörelser, allt efter sin herres vilja. Detta slags hästar
kunna, om så påfordras, leva av soltorkad fisk och
granträ. Öl och vin förtära de, tills de bliva berusade, alldeles
som fallet är med älgar.» Vår sagesman omtalar nämligen
tamda älgar, som troget följde sina herrar och fingo vara
med vid deras dryckeslag.
»Läraktighet finner man dock icke allenast hos ölänningarna.
Hästar, som äro avsedda att bära damer av förnämt stånd,
läras att falla på knä, så att ägarinnorna kunna från
marken stiga upp i sadeln. De vänjas därtill på följande sätt.
Först få de fasta en dag. Därefter föras de ut på slät mark,
och mat lägges för dem i en så pass djup grop, att de icke
kunna nå den utan att falla på knä. När de äro på detta
sätt dresserade, behöver man blott vidröra frambenen med
ett spö — och de knäböja genast. Även brudhästar övas
härtill, för att begagnas av brudarna, när dessa följas av
en beriden frändeskara.» De små Hallandshästarna voro
särskilt omtyckta som damhästar och såldes därför mycket
till utlandet.
Olavus Magnis förmaningar och råd rörande det ädla
djurets behandling visa också, vilket värde man satte på
hästen. Han påminner om vikten av att genom noggrann
renlighet sörja för hans trevnad men framför allt av att
bemöta det trogna djuret med den största vänlighet.
Om hur högt man under medeltiden kunde värdera en
god häst vittnar ock det faktum, att för en sådan betalts
ända till en summa motsvarande ungefär 25,000 kronor i vårt mynt.
Sådana flockar av hästar, som året om gingo ute, blevo
naturligtvis halvt förvildade. Också talar Skånelagen om
»vildhors», och Gustav Vasa talar i ett av sina brev rörande
förhållandena på Öland om »de månge vildmärrer, som de
där på landet så överflödeligen hava».
I detta sammanhang kan förtjäna omnämnas, att man
under medeltiden icke synes ha haft för sed att skära ut
hingstarna, alldeles som förhållandet ännu är hos t. ex.
araberna. Detta sammanhänger med hästens myckna
användning för krigsbruk. Endast hingsten ansågs det en
riddare värdigt att rida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
