Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt allmogeliv mot medeltidens slut - Det dagliga arbetet på åker och äng, i skog och mark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På andra sidan Malung mötte han åter skogar, 15 mil breda, ur
vilka han kom till det s. k. Järnbäraland vid nedre Dalälven,
vilket i följd av sina malmtillgångar var bebott. »I alla dessa
skogar», heter det i sagan, »kunde hans män ingen annan föda få
än kött av fågel och älg. Mycket var under denna färd tungt
och besvärligt, ty de foro länge genom obygder, ledo hunger,
köld och trötthet. Hästar kunde de ej få, ej heller andra
fortkomstmedel. Det var nämligen den värsta tiden: snön smälte
i skogarna och isen på sjöarna. Ibland färdades de över stora
mossar och myrar och över stora bråtar.
Järnbäraland var då ännu hedet, och man hade där
aldrig sett en konung i landet. Där fanns icke den man, som
kunde säga, antingen konungsmän voro människor eller djur.»
Från Järnbäraland fortsatte Sverre och hans män norrut,
vandrade genom en skog på 18 mil, kommo så till Härjedalen
och hade sedan 38 mil att färdas, tills de i Jämtland omsider
nådde en större bygd. »När de», heter det i sagan,
»skulle fara över en större sjö i skogen, gjorde de sig flottar
av tre eller fyra trädstammar. Konungen med tre män
befann sig på en flotte så liten, att vattnet steg dem mitt på
vaden. Just som de skulle lägga ut, kom en man löpande
ned till strandbrädden, uttröttad av att vandra genom den
djupa skogen. Han ropade till dem och bönföll om hjälp;
han var alldeles förbi av mattighet. Konungen befarade
visserligen, att flotten icke skulle bära mera, men som han
såg, att mannen icke kunde leva länge, om han lämnades
utan hjälp, lade han åter i land. När främlingen kommit ned
på flotten, sjönk denna, så att de stodo i vatten till knäna.
De kommo dock över, men knappast stodo de på land, förrän
flotten sjönk som en sten. Två dygn strövade de därefter
omkring i ödemarkerna och hade ingen annan föda än att de
sögo på björkkvistar samt åto save och bär, som hade
övervintrat under snön.» Slutligen kommo de till en åstrand,
på vilken männen kastade sig ned med förklaring att längre
orkade de ej gå. Sverres energi bragte dem dock fram till
bygden och honom själv till Norges krona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
