Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt allmogeliv mot medeltidens slut - Det dagliga arbetet på åker och äng, i skog och mark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och man vågade ej företaga en vinterresa annat än väl
beväpnad. Välbehövliga voro därför lagarnas föreskrifter om
utrotande av varg och björn liksom av räv. Varje bonde
skulle vara försedd med vargnät, mot vilka djuren drevos
genom skallgång, vari alla som underrättades måste taga del.
För övrigt vimlade skogarna av mindre pälsbärande djur,
såsom hermelin, mård, ekorre och vildkatt.
Bävern, som man nu genom hänsynslöst jagande lyckats
utrota i vårt land, var enligt Olavus Magni allmän där under
medeltiden. Och länge var det ordstäv i Jämtland, att »om
också allt annat tar slut, så tar aldrig haren i skogen och
bävern i ängen slut». Han var mycket eftersökt både för
den värdefulla pälsens skull och för bävergället, ett ämne
som avsöndrades av några körtlar nära svansen och
ansågs som en ypperlig medicin. Djuret fångades med giller
och nät. Ett villebråd, som också gav rik avkastning, var
sälen, vilken man jagade med spjut. Man åt köttet,
beredde tran av späcket och fick varma pälsar av skinnet. En
hel rad s. k. själabodar, där tran kokades, låg utanför det
medeltida Stockholm på Södermalms strand, så långt utåt
saltsjösidan, att lukten ej skulle kunna besvära stadsborna.
Dessa trankokerier, som voro mycket inkomstbringande,
tillhörde en andlig stiftelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
