Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt allmogeliv mot medeltidens slut - Årets lopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Söndagen Septuagesima, nionde söndagen före påsk,
Inträdde man i fastan, den ena av årets båda stora helger.
Den varade ända till söndagen efter påsk. Det var en sorgens
tid, då man beredde sig att fira hågkomsten av Herrens
lidande. Man sjöng ej mera halleluja under mässan, utan
tempelvalven genljödo av sorgmodiga sånger i dämpade toner.
Man späkte sin kropp med sträng fasta, man avhöll sig så
mycket som möjligt från världsliga bestyr, man trädde icke
i äktenskap, man gick icke ed, man förde inga rättegångar.
Tungt, stilla allvar bredde sig över livet utanför kyrkans
murar.
Det dagliga arbetet fick dock icke hindras. Inpå tredje
veckan av fastan arbetade man i skogarna, ty timmer, som
fälldes denna tid, ansågs skola bliva synnerligen varaktigt.
På den is- och snötäckta marken var samfärdseln nu lättare
än under sommaren. Därför färdades man flitigt omkring.
Nu höllos flerstädes marknader, och man gjorde sina inköp
för att fylla förråden. Man skötte vinterfisket och såg om
sina åkerbruksredskap. Olavus Magni har åtskilligt att
förtälja om färderna på isen. Han säger:
»I allmänhet börja sjöar och stillastående vatten tillfrysa
i oktober. I början och mitten av vintern är isen så stark
och hållbar, att den vid en tjocklek av två tum kan bära
en människa. Håller den tre tum, kan den bära en väpnad
ryttare. Med en tjocklek av en och en halv tvärhand bär
den skaror av ryttare eller hela härar. Men ehuru isen kan
se stark och pålillig ut, händer det, att den icke dess mindre
undergräves av naturliga källådror och utdunstningar, som
underifrån sjuda upp på många ställen. Därigenom
uppstå rämnor eller råkar, så att isen på långa sträckor blir
genomskuren av sprickor, liknande landsvägar. En klok
resande kommer dock fram bland dessa rämnor genom
att kringgå dem, så att han ej behöver överge den väg han
tagit.
För att utmärka vintervägarna använda nordborna
enbuskar eller granar, vilka sättas ned i hål, som man borrat i
isen, och där få frysa fast i upprätt ställning. Om dylika
vägmärken ej funnes, skulle en lika förskräcklig livsfara möta
de resande mellan rämnorna i isen, som den, vilken på öppna
havet hotar obeväpnade sjöfarande bland grymma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
