Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Supplement till band I
- 1. Sammanhängande kapitel
- Den yngre stenålderns svenskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldre stenåldern, voro av samma ras som vi, är en mycket
omstridd fråga, men träskfolket vid Alvastra var det
säkerligen.[1]
 |
Trepanerad huvudskäl.
Alvastra. |
Undersökningar av gravar från den yngre stenåldern ha
nämligen givit vid handen, att flertalet däri funna
huvudskallar ha samma långsträckt ovala form, som är
utmärkande för germanerna och särskilt för nutida svenskar, bland
vilka denna form på huvudskålen är vanligare än hos något
annat nutida folk.[2] Den långskalliga huvudformen
[1] Ordet »ras» avser här de kroppsliga särdrag, som
känneteckna vårt folk i stort sett, men syftar icke på språket.
Mycket tyder på att det germanska språk, som sedan långt tillbaka
talas av vårt folk, kommit hit mot stenålderns slut, med en
krigarstam, som invandrat från Europas fastland. Dessa invandrares
gravskick skiljer sig avgjort från de samtida inhemska stammarnas.
Särskilt utmärkande för deras gravgods är en vackert utarbetad
hövdingeyxa av båtliknande form. Efter den brukar den invandrade
stammen kallas båtyxfolket och dess kultur båtyxkulturen.
[2] Antalet svenska stenåldersskallar, som äro så pass väl bibehållna,
att man kan bedöma deras form, uppgår dock ej till mer än 70 à 80.
De flesta äro hopsamlade från Västergötlands stora gånggrifter. I
Danmark har man funnit över 210 stenålderskranier. Av dem äro
¾ kortskalliga, av de svenska stenåldersskallarna däremot blott 1/10.
I Danmark har man också rikare tillgång på extremitetben från
stenåldern. Där har det därför varit möjligt att göra beräkningar över
stenåldersmänniskornas kroppslängd. Resultatet har blivit, att denna
ej varit mindre än de nutida danskarnes. Rätt många stenåldersdanskar
ha varit över 180 cm. långa, några t. o. m. 190 cm. och
därutöver.
De bevarade skelettdelarna från dessa avlägsna tider ha vid
sakkunnig undersökning även avgivit intressanta vittnesbörd bl. a. om
en del av de sjukdomar, som grasserat bland Nordens stenåldersfolk.
Framför allt har man konstaterat reumatiska åkommor, såsom ju
var att vänta med hänsyn till de kalla, fuktiga och dragiga bostäderna,
isynnerhet sådana som legat på träskmark. Den kroniska ledgångsreumatismen
har i vissa fall gått så långt, att halskotor missbildats
och växt ihop. Den stackars patienten har naturligtvis i dylika fall
haft svårt att röra sin hals och vrida på huvudet. Angripna tänder
förekomma på alla åldersstadier. Flere fall av engelska sjukan ha
också konstaterats. Den förhållandevis stora mängden av barnskelett
i stenåldersgravarna bevisar, att dödligheten bland barn och
ungdom var stor i forntiden; och man måste förutsätta smittosamma
sjukdomar, mot vilka man på den tiden givetvis stod fullkomligt
hjälplös.
I en skalle från Skåne satt ett stycke av en horndolk inkilad i
hjässan, och ett kranium från Närke bär spår av en stöt med ett skarpt
vapen bakifrån, antagligen med en flintdolk. Sårkanterna äro dock
läkta, vilket visar, att överfallet ej haft döden till följd.
Emellertid vittna benen ej blott om sjukdomar och yttre våld utan
även om kirurgiska ingrepp. Den äldsta kända operationen är s. k.
trepanation. Den består i att man borrar, skrapar eller mejslar
bort benstycken från skallen. Operationen, som inom den nutida
kirurgin användes mycket för olika ändamål, förekommer
flerstädes bland vilda folk i våra dagar för att böta huvudvärk,
vansinne, fallandesot och hjärnåkommor av flere
olika slag eller, som det heter på sådana
primitiva människors språk, för att »lufta
hjärnan» och »släppa ut de onda andarne».
Ett stenålderskranium från Varnhem
vittnar om att detta slags operationer
utförts i vårt land redan för inemot fyra
årtusenden sedan. Från vår järnålder känna
vi till elva stycken dylika kranier, ett rätt
betydande antal, när man betänker,
vilket ringa antal skallar som bevarats undan
förmultning och annan förstörelse — för
att ej tala om de otaliga döda, som under
brons- och järnåldern blevo brända på bål. I samtliga de nämnda
elva fallen kan man konstatera, att benkanterna läkts efter
trepanationen, en vacker statistik för dåtida kirurger! Fem av dessa
operationer ha utförts i Alvastra. Den rika Östgötaslätten, som var ett
gammalt kulturcentrum, tycks också ha varit hemvist för skickliga
operatörer. På dessa skallar kan man nämligen se, ej blott att
patienterna överlevat operationen, utan också att de överlevat den
i åratal.
Ett par av de trepanerade skallarna från Alvastra ådagalägga
emellertid tydligt, att operationen utförts för att avlägsna lösa
benbitar och jämna benkanterna efter ett hugg i huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:35 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/10/0024.html
