Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Ett försök med stenåldersliv i vår tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro övervunna, utvecklades vår stenåldersman häpnadsväckande
hastigt till en fulländad krukmakare, den där på
en halvtimme kunde forma till en stor, vackert svängd gryta,
rymmande minst fem liter.
För att få upp tillräckligt med lera ur marken behövde han
emellertid en spade. Han fällde därför med flintyxa en rätt
grov björk och bilade med en lång och flat stenyxa ut en
fin tretumsplanka, som på en dag förvandlades till en riktigt
bra spade.
Snart kom han även underfund med konsten att medels
sina stenverktyg göra sig redskap av ben, såsom skarpa
mejslar och vassa prylar för arbete i skinn. Först kapade
han med en flintsåg av ledkotorna i bägge ändar av det ben,
som han skulle göra redskapen av. Med en flintyxa klöv han
därefter benet på längden. Det gick lätt, sedan han först
med flintskärvor karvat en djup ränna på var sida av benet
i dess längdriktning. Genom slipning mot en skrovlig sten
fick han fram de redskapsformer, han önskade, och slutligen
gjorde han dem skarpa och vassa genom att bryna dem på
en fin sandsten.
Betydligt svårare var det att göra metkrokar, men
stenåldersmannen klarade det också. Han skar först med
flintskärvor ut ett fyrkantigt stycke ur skulderbladet av ett
svin och fick småningom med hjälp även av flintsågen fram
en riktigt bra metkrok, som han drog upp flera braxar och
abborrar på. Metrev snodde han av lindbast.
Med prylarnas hjälp sydde han sig på äkta stenåldersvis
kläder av getskinn och andra hudar. Vår förut anförde
sagesman säger om nybyggaren: »När jag såg honom sitta där i
eldskenet, blond, rödskäggig och väderbiten, med den gråa
getraggen spretande åt alla håll, behövde jag inte anstränga
min fantasi för att försätta mig fyra eller fem årtusenden
tillbaka i tiden.»
Till slut hade våra stenåldersmän kommit så bra in i sina
roller, att de t. o. m. vågade sig på att själva knacka till
flintredskap. De uppnådde visserligen aldrig det yngre
stenåldersfolkets träffsäkerhet och händighet i att avpassa
de olika slagens styrka — de kommo just ej längre i konsten
än den äldre stenålderns människor. Men det är ju vackert
så på en sommar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
