Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Järnåldern avlöser bronsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föremål av mindervärdiga metaller, endast av guld — och järn,
och de senare blott i ringa antal.
Först på 1200-talet användes metallen så allmänt i
Nillandet, att man kan tala om järnålderns början där. Sedan
kunna vi följa järnets segertåg genom världen: till södra
och mellersta Italien på 1100-talet, till norra Italien på
1000-talet, till mellersta Europa på 900—800-talen och till
Norden på 600—500-talen f. Kr. Enstaka järnfynd ha
dock gjorts i vårt land redan från bronsålderns sista
århundraden, ja någon gång i stenåldersgravar; och under
slutet av bronsåldern, alltså vid den tid, då Rom enligt
traditionen grundlades, användes den nya metallen så pass
allmänt, åtminstone i södra Skandinavien, att man kan
konstatera en verklig övergångstid mellan
brons- och järnålder.
Under denna period importerade våra förfäder sitt järn
söderifrån, antagligen från Sydtyskland, Österrike och
Frankrike. Men med tiden lärde de sig att tillvarataga
den järnmalm, som fanns lätt åtkomlig inom landet, och
sluppo att köpa råämnet från andra länder, såsom de
gjort under bronsåldern. Man använde den i våra
skogstrakter ymnigt förekommande myr- och sjömalmen.
Så kallar man den järnmalm, som genom mossvattnets syror
lösts ur urberget och sedan i form av rostfärgade rundade korn
eller större kakor avlagrats i myrar, källor och sjöar. Denna
malm rostades först, uppmjukades sedan genom eld i
murade gropar med hjälp av blåsbälgar och hamrades
till vapen och verktyg. Först vid den tidpunkt, då
svenskarne lärde sig använda myr- och sjömalmerna, börjar den
verkliga järnåldern i vårt land. Denna tidpunkt
förlägga arkeologerna numera till omkring år 150 f. Kr.
På sätt och vis var den nya metallen lättare att
hantera än kopparn. Järnets smältpunkt ligger
visserligen 300—400 grader högre än kopparns, som är omkring
1100° C, men redan vid 600—700° C förvandlas järnet
till en degig massa, som låter smida sig. Smidning
var också den enda formen av järnförädling under
forntiden. Någon smältning och gjutning av järn
förekom aldrig.
Den nya metallen hade emellertid sina svaga sidor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
