Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Skandinaviens insats i de stora germanska folkvandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Värendskvinnornas företrädesrättighet till en belöning för en bragd,
som de på 1100-talet skulle ha utfört under den manhaftiga
Bländas ledning[1]; men med större fog betecknas den lika
arvsrätten för systrar och bröder som en ännu mycket äldre
herulisk sedvänja. Den gällde för övrigt även för kvinnorna
i några härad av Blekinge, i vilket landskap man ävenledes
trott sig finna spår av de till hemlandet återbördade
herulerna. Det är mycket sannolikt, att herulerna, i likhet med
västgoterna, under långvarig tjänstgöring som romerska
legosoldater och bofasthet i Norditalien påverkats av den
romerska rätten, vilken sedan urminnes tider gav syster lika
arvsrätt med broder.
Herulernas återvändande till den urgamla hemtrakten är
knappast förklarligt med mindre, än att denna stam under
hela sin vandringstid stått i förbindelse med Skandinavien.
Av vår sagesmans berättelse framgår ock som ett faktum,
att de heruler, som återvände till det gamla hemlandet,
alltjämt bevarade sambandet med sina utvandrade stamfränder,
vilka av den romerske kejsaren fått tillåtelse att slå
sig ned i det nuvarande Serbien. Då dessa sydländska
heruler vid mitten av 500-talet blevo utan konung och ingen
av den gamla kungaätten fanns kvar bland dem, skickade
de nämligen sändebud till herulerna i Sverige och hämtade
en ättling av den gamla kungafamiljen att härska över dem.
Den valde begav sig också i väg, åtföljd av tvåhundra unga
svenska heruler.
Den svenske forskare, som djupare än någon annan trängt
in i hithörande frågor, är den i förtid bortryckte, genialiske
Knut Stjerna. Han gjorde det till en livsuppgift att
arkeologiskt leda i bevis, att germanfolken på Europas fastland
mottagit betydande förstärkningar från sina stamfränder
i Skandinavien. Till specialområde för sina undersökningar
valde han först forngravarna på Bornholm och konstaterade
här, att de flesta av öns stora gravfält ej vidare användas efter
200-talets mitt. De gravar, som härröra från århundradena
närmast därefter, äro så få, att här måste ha ägt rum
en utvandring i stor skala. Detta bekräftas också därav,
att man vid denna tid börjar förse gravfälten med ett slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
