Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Runorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av de äldsta kända svenska och norska
runinskrifterna är flertalet däremot ristat på stenar, och
dessa ha ursprungligen placerats inne i en grav — blott i
ett fåtal fall ha runstenar rests på graven. De äldsta
runinskrifterna torde i allmänhet ha varit avsedda att tjäna
som besvärjelser mot den gengångare av den döde, som
ansågs bo i graven.[1] På de svensk-norska runstenarna med den
äldre runraden ha besvärjelseformlerna dock ofta ersatts
med namnet på runristaren, vilken förmodligen var en
person, utrustad med magiska krafter. Hans besvärjelsekraft
ansågs innebo även i hans namn. Denna tro på att
namnet har samma makt som personen själv, möter man
ständigt hos antikens och Orientens folk, och den har
tydligen delats av de gamla nordborna.
Med tiden bortföll emellertid det magiska syftet med det
inhuggna namnet, och man inlade däri blott den bemärkelsen,
att den och den personen ristat inskriften eller rest
stenen, vilken nu mera allmänt började förses även med
namnet på den person, till vars åminnelse runstenen var
rest. På detta sätt hade runstenen blivit blott en minnessten,
och sedan stod fältet öppet för minnesord om den
döde o. dyl.
Förklaringen till att runorna endast på den Skandinaviska
halvön användes till inskrifter på gravstenar anse
specialforskare på detta område ligga däri, att denna del av Europa
alltsedan den äldre bronsåldern varit en medelpunkt för
hällristningskonsten. Nu är det ett faktum, att i både Sverige
och Norge ej blott runor utan även hällristningar ofta
förekomma på lösa stenblock, inlagda i gravar. Man känner för
närvarande till ett tjugutal gravfynd med denna form av
dödsmagi, och de fördela sig över bronsålderns olika
perioder, ja tyckas ha fortsatt in i järnåldern. Under denna
senare period övertaga runristningarna småningom den magiska
uppgift, som hällristningarna hade.
En plats, där dödsmagins hällristningar och magiska runor
mötas, har man funnit på mellersta Gotland. I början
av 1900-talet upptäcktes på gården Kylver i Stånga socken
en runsten, som ursprungligen varit inlagd i en grav från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
