Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Runorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På detta sätt går Agrell igenom den ena runinskriften med
äldre runor efter den andra både på runstenar och på lösa
föremål och får överallt fram magiska tal. Även ett flertal
inskrifter med yngre runor finner han vara av magisk
karaktär. Lika förvissad som Agrell är om riktigheten av sina
hypoteser, lika självklart är det emellertid för mera
realistiskt lagda runforskare, att han och hans meningsfränder
gått för långt, när de vilja göra även så nyktert och
sakligt formulerade meddelanden som exempelvis
Gallehushornets inskrift till magiska texter.
Att rista runor var alltså en konst, som förutsatte en mängd
hemligt vetande av magisk och mytologisk art. Endast ett
fåtal kunde vara mäktigt den konsten. Så mycket större
makt måste dessa »mästare», som de vördnadsfullt nämndes,
ha haft över folkets sinnen. Vi förstå därför nu bättre den
självkänsla, med vilken runmästarne ofta nämna sig i
inskrifterna, och den vördnad och fruktan, de krävde av både
människor och mörksens makter.
»Vårsol sken på Runamo,
där, om du vill sagan tro,
Hildetand i forna tider
högg i berget fädrens strider,
väldig runskrift halv mil lång,
nu förnött av vandrarns gång.
Här och där de djärva dragen
stå oläsliga i dagen,
lika dragen till att se
på en död. Förr talte de
jordiskt språk; vad nu de mena
veta andarna allena.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
