Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Drottning Margaretas politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sådan var, som sagt, den gängse uppfattningen, då år 1930
Gottfrid Carlsson och hans kollega Lauritz Weibull samtidigt
togo upp frågan till debatt i fackpressen. De åsikter, som
dessa framstående forskare framlagt, avvika bägge från de
allmänt vedertagna men gå icke förty stick i stäv mot
varandra. Såväl utrymmet som denna framställnings art
nödsaka oss att i fråga om Weibulls åsikter begränsa oss till
hans hypotes, att unionsbrevets ofullbordade skick beror
icke på Margaretas utan på stormännens missnöje med
dess bestämmelser. Särskilt skulle det ha burit de svenska
och danska herrarne emot att avstå från den oinskränkta
valrätten. Den gemensamma utrikesledningen kan ej heller
ha varit i stormännens smak. Därav kom det sig — enligt
Weibull — att vid unionsmötet i Kalmar särintressena
segrade över Margaretas geniala statsmannatanke — ty det är
den, som Weibull anser att unionsbrevet ger uttryck åt.
Själva unionstanken var visserligen räddad, men blott för
Eriks livstid och i ofullkomlig form: konungens person var
hädanefter det enda enhetsbandet.
Även Gottfrid Carlsson tar bestämt avstånd från den förut
gängse uppfattningen, att Margareta skulle ha ratat
unionens tillämnade grundlag, därför att hon ej fått igenom
allt vad hon kunde önska. Ett dylikt antagande strider
alldeles mot drottningens läggning, menar denne forskare
i anslutning till en norsk historiker. Hon var ingen
principryttare utan tvärtom en utpräglat opportunistisk
realpolitiker, som aldrig lät det bästa bli fiende till det goda.
Vid frågans fortsatta utredning opponerar sig Carlsson
emellertid lika avgjort mot Weibulls hypotes som mot den
äldre historiska skolans. Vad som mest intresserar Carlsson är
ej frågan om unionsbrevets dokumentvärde inför 1800-talets
diplomgranskares domstol utan frågan om medeltidens
egen uppfattning av aktstycket. Han följer denna uppfattning
från år till år och anser sig kunna konstatera, att unionsbrevet
i Kalmar under hela medeltiden betraktades som rättsligt
bindande, ja att man ej ens efter unionens upplösning genom
Gustav Vasas tronbestigning vågade sätta dess laga kraft i fråga.
Det var först 1800-talets kritiska forskning, som degraderade
det. Under sådana förhållanden — menar Carlsson — ha
vi ingenting annat att göra än att betrakta unionsakten i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
