Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Supplement till band II
- 1. Sammanhängande kapitel
- Finnarne i mellersta Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
silverkula, tillverkad under allehanda besvärjelser! Avundsjuka
finnar kunde också hitta på att sätta fart pä varandras
rågskylar ute på svedjorna, så att de »foro som fåglar i luften».
När Viksjöfinnarne i Ångermanland kommo i tvist med
Ljustorpsborna om fisket, trollade de, så att fisken varken
bet på krok eller lät fånga sig i nät.[1]
* *
*
Finska språket dog rätt snart ut i de trakter, där större
järnbruk uppstodo. Där måste finnarne nämligen lära sig
svenska för att kunna göra affärer med bruken i träkol
eller andra varor. Till försvenskningen bidrogo även giftermål
mellan finnarne och den svenska befolkningen. Ännu på
1820-talet fanns det dock i Värmlands finnbygder en och annan
person, som ej kunde ett enda svenskt ord. Och alltjämt
förekommer det både där och i somliga andra svenska
finnbygder, att de gamla sinsemellan tala finska, som de förstå
bättre än svenska.[2] I Ångermanland finns det dock numera
[1] Lustig är en i Värmland gängse sägen om en finngumma, som i
förargelsen över att ej ha blivit inbjuden till ett bröllop kom objuden
till festen och förtrollade alla bröllopsgästerna till vargar. Hela skaran
löpte då enligt vargars vana till skogs. I full fart passerade de en
bondgård i närheten. Men en ung varghona orkade inte hoppa över
gärdsgården. Häpen kom mor i huset springande dit och ropade: »Va i
Jessu namn går åt dig, som inte kommer över gärsgårn?»
I samma ögonblick blev varginnan människa igen. Jesu namn
hade löst förtrollningen. Och se: det var självaste bruden i krona
och slöja. Nu satte de båda kvinnorna efter de andra ulvarna under
högljutt åkallande av Guds namn. Då återfick den ene efter den andre
människohamn. Sist hann man upp den tjockaste och störste vargen.
Han hade en lång vit krage under hakan. När Jesu namn slutligen
nådde även honom, visade det sig vara själva prostefar, som andfådd
torkade svetten ur pannan. Den vita kragen om ulvens hals, det var den
invigda prästkragen. Den hade finngummans trolldom inte rått på.
[2] Det händer, att de förbjuda sina barn att tala finska, för att dessa
lättare skola reda sig i skolorna och vid konfirmationsläsningen, och
att de förneka, att de själva alls förstå finska. Men så kan det
plötsligt, när sinnet rinner på dem, hända, att en ström finska kraftord
kommer forsande över deras läppar.
Om en rörande glädje över att kunna begripa landets språk vittna
följande ord, som Erik Linkhonen från Lekvattnet i Värmland ristade
i en stor fura i förtjusningen över att ha kunnat följa med en predikan
i Fryksände kyrka: »1769 ritte jag julemorgon med häst och sal
(sadel) till fryxente körk. Kut (Gud) låte mej minnas ten härlika
predikan om ten nyfota (nyfödde) poiken!» Det svenska ordet »pojke»
är ett låneord från finskan, där det betyder »son» och användes även
om Guds son: »Jumalan poika».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:35 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/10/0330.html
