Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band III - 1. Sammanhängande kapitel - En förädlad telning av Vasarnes gamla stam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— menar vår sagesman — så mycket lättare förlåta honom,
»när man betänkte, hur jäktad han var av svåra och krävande
värv, och när man såg den rättframma naturlighet, varmed
han umgicks med menige man som en like utan att förhäva
sig över medgången».
Lynnets eld tog sig också hos Gustav Adolf utlopp i en
käckhet och äventyrslust, som aldrig skydde faran. Ingen svensk
konung med undantag av Karl XII har så ofta som han
trotsat döden. Kriget självt betraktade Gustav Adolf
som ett ont likaväl som pest och hungersnöd. Kriget är,
sade han, »icke en ström eller sjö utan ett hav av allt ont».
Men likaväl som läkaren kan med friskt mod bekämpa farsoter,
lika naturligt var det för hjältekonungen att med glad
oförvägenhet trotsa krigets faror. Han hade lagt sitt öde i
allmaktens händer och kunde därför med frimodighet möta döden.
»Gud hade» — för att begagna Axel Oxenstiernas ord —
»begåvat Hans salig Majestät med ett heroiskt, oförskräckt
och resolut hjärta.»
Sådan var innerst inne den hjälte, »vid vars minnesvård
Fredrik den store och Napoleon, en Voltaire och en Schiller
brutit och nedlagt kvistar av lager och oliv». Hjälte var
Gustav Adolf, men varje försök att göra honom till trosmartyr
vederlägges av sig självt. Varenda fiber i denna
varmblodiga, hetlevrade personlighet ropar mot en sådan
apoteosering. Torsten Fogelqvist, som nyss citerats, har med
följande mästerligt sammanfattande ord angivit den rätta
platsen för minnesbilden av Sveriges störste son i vårt Pantheon:
»Av en man, som fattade sina plikter som politisk och
religiös folkledare på ett osentimentalt sätt och som en självklar
sak, och som städse fyllde sin uppgift med brinnande
verksamhetslust och arbetsglädje, som tog slängar och gav slängar,
satte hårt mot hårt, bisterhet mot bisterhet och skämt mot
skämt, har man sökt göra en trosmartyr. Ingen kunde vara
trosmartyriet mer främmande än Gustav Adolf själv. Att
offra liv och blod för en sak var för honom intet martyrium.»
Tidigt gav Gustav Adolf bevis på sitt käcka mod. Han var
bara 7—8 år, då han deltog i tornerspel, som svenska hovet
anordnade till ära för en tysk beskickning. »Då voro hertig
Gustav Adolf och hertig Johan tappert ihop, så att lust var
att se på», antecknar en av prinsens lärare förnöjd i sin dagbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
