Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band III - 1. Sammanhängande kapitel - Margareta Huitfeldt, en av alla tiders största kulturdonatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historier om hennes elakhet kunnat komma att vidlåda den
märkliga fruns minne? Det är en vanlig företeelse, att
folksägnerna ge en mycket ensidig bild av de historiska personerna.
De stanna vid några få av deras egenskaper och överdriva dem,
stundom ända till karikatyr. Faktiskt har Margareta Huitfeldt
varit en ovanligt driftig kvinna, som genom förmånliga
köp och utlåning av pengar närapå fyrfaldigat sitt
mödernearv. Och man tar nog ej fel, om man säger, att affärssinnet
hos henne, liksom t. ex. hos gamle kung Gösta, ej sällan gick
över till snikenhet. Ett häftigt lynne har hon nog också haft
— alldeles som den store landsfadern. Dessa hennes fel ha i
eftervärldens hågkomst småningom fördunklat hennes goda
egenskaper och i folkmedvetandet skapat en vrångbild av
hennes verkliga jag. Hur skulle hon — menade man —
ha kunnat bli så okristligt rik, om hon inte hade varit ett hår
av Hin? Och på henne ha de tusentals åborna på de Huitfeldtska
gårdarna säkerligen samlat sitt hat över det förtryck
och den utsugning, som bedrivits före hennes tid av hennes
förfäder på Stora Sundsby och efter hennes död av hårda och
oredliga gymnasiefogdar. Hennes förfäders namn äro glömda,
gymnasiefogdarnes likaså, men Margareta Huitfeldts namn
lever, därför att det är förknippat med den berömda stiftelsen.
Kring detta namn har generationers ovilja därför samlat sig.
Och ändå har hon gjort vad hon förmått till förekommande
av fogdeförtryck. Hon har nämligen i sitt testamente
förbjujdit godsens förvaltare att öka åbornas pålagor eller på något
sätt förtrycka dem.
Litteratur:
H. Fröding, Biografiska studier från skilda
tider.
Vilhelm Cederschiöld, Sant och osant i
folksägnerna, kr. 2:75.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
