Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Supplement till band IV
- 1. Sammanhängande kapitel
- Vår framgångsrikaste »dokumentförbättrare»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påven Agapetus II:s bulla av år 954 angående gränserna
mellan de tre nordiska rikena. Detta ärevördiga dokument
fick han färdigt anno 1703, och Lundius garanterade dess
äkthet.
Men Rabenius hade också tid att radera och göra tillägg
här och där i både Peder Svarts och Olavus Petri krönika.
Över huvud taget tycks han ej ha låtit något tillfälle till
aktförfalskningar gå sig ur händerna, särskilt när det gällde
hemtrakten Västmanland och Dalarne.[1]
*
[1] I en intressant uppsats av Oscar Wieselgren i Svensk tidskrift
för 1932 om framstående fabrikörer av falska aktstycken och
autografer figurerar bl. a. en autografhandlare i Stockholm från början av
1800-talet, som går under det klingande namnet »urkundsjuden».
Han lurade på även högt bildade samlare de »mest egenhändiga»
brev av Maria Stuart, Elisabet och Galilei. »Urkundsjuden» duperade
sina köpare genom att skriva med särskilt preparerat bläck på
pappersbitar, som han rivit eller klippt ut ur äldre handskrifter. Men hade ej
samlarvurmen förblindat hans kunder, så borde de ha varnats av
de grova fel, som han gång efter annan begick mot grammatikens
enklaste regler.
Mitten av 1800-talet, då intresset för att samla autografer befann
sig i stigande, var en gyllene tid för herrar fabrikörer på området.
Därom vittna de upptäckter, som på senare tid gjorts även i en
så förnämlig samling av berömda mäns namnteckningar som Kungl.
bibliotekets, vilken bildats huvudsakligen genom sammanslagning av
några av våra yppersta enskilda autografsamlingar. »Så gott som
vid varje steg av denna granskning ha förfalskningar påträffats»,
konstaterar Wieselgren. Åtskilliga bland våra äldsta grevliga och
friherrliga ätter ha nästan alla sina äldre medlemmar representerade med
namnteckningar i förfalskad upplaga. Även den i Linköping
avdagatagne krigsmannen Bengt Falk har fått komma med. Ett par brev
äro nämligen skrivna av honom. Skada bara, att han i livstiden så
gott som säkert inte var skrivkonsten mäktig. Kungl. biblioteket äger
också ett handbrev från Gustav Adolf till Axel Oxenstierna, vilket
en gång i tiden var en stor dyrbarhet men betänkligt förlorade i
värde, så snart man fäste sig vid den lilla bagatellen, att det är
adresserat till greve Oxenstierna. Grevlig värdighet erhöll
rikskanslern nämligen först efter freden i Brömsebro 1645, alltså nära
tretton år efter den kunglige brevskrivarens död.
Ett tacksamt namn för autograffabrikanterna är Karl Mikael
Bellmans, vilket lika ofta som grovt förfalskats. Wieselgren berättar i
detta sammanhang, hurusom han en gång hotades med anmälan
inför justitieombudsmannen, därför att han vägrade att för Kungl.
bibliotekets räkning till ett pris av kr. 10,000 inköpa ett fragment av
en inlaga till Stockholms rådstuvurätt, vilken var undertecknad ej
blott av hovurmakaren Jean Fredman själv utan också av så gott
som hela personalen i »Fredmans» epistlar. Förgäves påpekade han
för den vredgade ägaren av klenoden, att aktstycket var daterat
år 1775 och således härrörde från en tidpunkt, då Fredman i åtta år
hade vilat i sin grav på Adolf Fredriks kyrkogård.
Betänkligt är det, när en värdefull autograf från 1500- eller
1600-talet presenteras på ett papper, som bär vattenstämpel från
1800-talet. Det är då inte mycken glädje med hur frikostig tillverkaren
än varit på kaffe i det vällovliga syftet att ge papperet den äkta
tidsfärgen. En smula förargligt är det också, när det upptäcks, att en
spansk drottning år 1636 skrivit på papper från Klippans bruk i Skåne,
eller att den ryktbare »härfördärvaren» Gallas vid samma tid använde
brevpapper, som bär Grycksbo stämpel, eller att en portugisisk
monark i början av 1700-talet betjänade sig av papper från Ronneby.
Sådana blamager kunde »urkundsjuden» från 1800-talets början
göra sig skyldig till men däremot inte en annan antikvitetshandlare
vid namn Samuelson, vilken arbetade i yrket under 1870- och 80-talen.
Han får av Wieselgren följande vackra vitsord: »I sina bästa arbeten
visar han en verklig virtuositet, vilken ställer honom nästan i
jämnbredd med den berömde tyske Schillerförfalskaren Gerstenbergk, om
vars arbeten en engelsk sakkunnig erkännsamt yttrat, att de ’äro
utförda med all den fulländade skicklighet och noggrannhet, som
pläga utmärka den tyska nationen’.» Samuelson var också försiktig
nog att blanda äkta och förfalskat i så precis lagom proportion, att
han aldrig förlorade det allmänna förtroende, han förvärvat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:35 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/10/0505.html
