Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band V - 1. Sammanhängande kapitel - Om de Armfeltska karolinernas dödsmarsch - Stora ofredens sista år. Om ryssarnes framfart i Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som klappersten omkring marken. Hattar lågo med mossa överväxte; man trampade på sönderrostade värjor och bajonetter, ehuru de mesta gevären blivit av norske bönder om våren därpå uppsökte, stockarna avslagna och piporna klövtals förde neder i Norge. Vi skulle på detta ställe slå upp våra tält men kunde ej få stor ledig plats utan måste först rannsaka i mossan, om där voro dödskallar under det, som i början såg ut som tuvor.»
På många gårdar i Tydalen finner man än i dag karolinska gevärspipor använda som spiselstöd.
Stora ofredens sista år.
Om ryssarnes framfart i Östergötland.
Sid. 404.
Den i st. 4 anförda sägnen har flera varianter. Enligt en av
dem skall gumman ha sagt till de anryckande ryssarnes
general: »Herre Jessus, är här inte en krigshär också!» Ryssen
hade då frågat: »Har ni sett någon annan krigshär då?» —
»Ja i Linköping är en så stor, att en inte såg himmeln för
spjut.»
Enligt en annan version hade gumman längre bort samlat
en hop folk, som sopade landsvägen, så att det stod tjocka
moln av damm kring dem. Ryssen trodde då, att det var
anryckande svenska trupper.
En herrgård på Vikbolandet skall ha undgått att bli bränd,
därför att en gammal knekt red upp på en kulle nära sjön,
där de ryska galärerna seglade fram, och skrek och
kommenderade med tordönsstämma inåt landet. Knekten hade
inte en enda man under sitt befäl, men ryssen, som hörde de
rungande kommandoropen, trodde, att det stod en ansenlig
styrka där vid herrgården, och vågade därför inte gå i land.
En annan herrgård säges ha blivit räddad därigenom, att
inspektören satte störar i marken och klädde på dem
soldatuniformer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
