Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band V - 1. Sammanhängande kapitel - Karl Gustav Tessin och lantmarskalksvalet 1738
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL GUSTAV TESSIN OCH LANTMARSKALKSVALET 1738. 613
riksdag, där hans taktiska skicklighet och skolning i
diplomatins konst gjorde honom ägnad för lantmarskalksposten.
Och genom sin vältalighet, sin entusiasm och ärelystnad
lämpade han sig framför andra till ledare för ett parti, som
sjöd av ungdomlig livslust. »Den högreste, elegante
mannen med det vinnande leendet och ett skämt, ett älskvärt
infall åt hög som låg blev snart en känd gestalt i
riksdagslivet», säger Tessins minnestecknare "Walfrid Holst. »Han
överlämnade åt andra att muta och låta sig mutas. Han
överlät åt andra att värva röster, att visa maktlystnad,
egennytta och partisinne. Själv gjorde han anspråk på att
vara höjd över allt dylikt. Han hade tagit de höga idealen
i sin tjänst, och han ville så gärna visa sig besjälad av dem,
att det stundom förefaller, som om han var det.»
Franske ministern var mycket nöjd med
lantmarskalksvalets utgång, ty Tessin var en ny Magnus Gabriel De la
Gardie, fransk till hela sin läggning och varmt tillgiven det
land, som han räknade som sitt andra fosterland.
Saint-Séverin hade också efter träget arbete lyckats vinna
bondeståndets talman, den med tiden så märklige Olof
Håkansson från Blekinge, för sin sak. Men här måste
ministern, berättar han i en depesch, »gå fram steg för steg,
eftersom det gällde en klipsk och slipad herredagsman». Två
månader tog det också, innan han var vid målet. Då
avtalades det dem emellan, att fransmannen skulle hos en
pålitlig tredje man deponera 9,000 francs, som Håkansson fick
lyfta först vid riksdagens slut, under förutsättning att han
och hans ståndsbröder följde Hattarne på Riddarhuset i vått
och torrt. Saint-Séverin säger själv, att hans försiktighet med
utbetalningen berodde på att han visste om, att Håkansson
redan mottagit tusen dukater från motsatta lägret, och han
ville inte riskera att bli dragen vid näsan.
Betydligt mera kostade det Frankrike att vinna
borgarståndet. Här måste nämligen Saint-Séverin punga ut med
60,000 francs till Plomgren och Kierman1, iy »de måste»,
som de anförtrodde honom, »i sin tur underhandla med
var och en av ståndets riksdagsmän särskilt».
1 Bd V: 626.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
