Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VI - 1. Sammanhängande kapitel - Gustav III:s väninna grevinnan de Boufflers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
Ideligen återkom han sedan till detta ämne, så ofta, att
han bad henne om ursäkt därför, men han måste låta
henne veta, hur han gladdes åt tanken på att få återuppliva
forna »lyckliga men så snabbt förrunna stunder.»
När grevinnan äntligen fram på sommaren lovar komma till
Sverige om två år, blir han obeskrivligt glad och hoppas
kunna övertala henne att resa ett år tidigare. »Tänk på
hur långa resor jag gjort för att träffa Er!» säger han.
Men hon var rädd för den långa färdens många besvärligheter
och kostsamhet. Den bortskämda societetsdamen med sina
känsliga nerver fruktade rent av, att hon skulle bli sjuk på
vägen av bara förfäran över dåliga vägar, dåliga kvarter och
andra nervpåfrestningar och i ren desperation ge sig av raka
vägen hem igen. Och så uppsköts det stora, märkliga företaget
från år till år för att slutligen alldeles torka in. I stället
åter-sågo hon och Gustav varandra på sommaren 1784 i Paris
under konungens stora utrikes resa1. Men nu besannades
hennes dystra aningar, att politiken skulle lägga så mycket
beslag på hans tid, att hans väninna inte skulle få rå om
honom så, som hon ville. Därtill kom, att åren lagt sin tyngd
på dem bägge: lion var nu nära sextio år, han visserligen ej
mer än 38 men nervös och jäktad. Det märks också på deras
korrespondens, att den gamla vänskapen svalnat under denna
deras sista samvaro, och känslan därav gav en ton av
besvikelse åt Hippolyte de Boufflers’ brev.
Men i nödens stund, när revolutionens åskor skakade
hennes land, drevo henne själv i landsflykt och förbytte hennes
rikedom i armod, visade Gustav, att han alltjämt var en vän
att lita till. Han både hjälpte henne med kontanter och
erbjöd henne att i Stockholm ordna en våning åt henne med
frihet att till sommarbostad välja vilket av de kungliga
lustslotten hon behagade. Men nu kände hon sig för gammal och
för hårt medtagen av alla själsskakningar för att ens våga
tänka på den långa färden till det kalla avlägsna
nordan-landet. England blev hennes, som så många andra franska
emigranters, tillflyktsort.
Men i Sveriges konung såg hon nu den riddare och hjälte,
som skulle rädda Europa undan kaos. Hans seger vid Svensk-
1 Bd VII: 307.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
