Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VII - 1. Sammanhängande kapitel - Till judarnes historia i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
Till judarnes historia i Sverige.
Sid. 84—87.
En märklig man bland de judar, som vid mitten av 1700-talet slogo
sig ned här, var dansken Moses Marcus Levi, som anno 1754 inför
Stockholms stads konsistorium förklarade sig önska avsvärja den judiska
lärans »fördömliga villfarelser» och bli kristen. Han blev också döpt
i Storkyrkan och hade enligt gammal god plägsed självaste
kungaparet till dopvittnen.
Adolf Ludvig Lewin, såsom han numera hette, gjorde efter sitt
dop en snabb karriär, gifte sig till pengar, blev möbelhandlare och
snart en av huvudstadens ledande finansmän. Han stod i mycket
nära förbindelse med kungahuset och samhällets högre kretsar och
bidrog därigenom säkerligen i hög grad till de styrandes välvilja mot
hans stamfränder.
»Kongl, kommerskollegii reglemente för dem av judiska
nationen, som vilja hit i riket inflytta och sig här nedsätta»,
utfärdat 1782, var mycket konservativt till sin anda och lade
många tvångsband på judarne i vårt land. Reglementet är
en efterbildning av särskilt preussisk judelagstiftning.
Stockholms judar blevo också ytterligt missnöjda med denna
stadga. Aron Isak sade rent ut, att han inte ville ha
reglementet till skänks, än mindre betala lösen för det.
Det skulle dock snart visa sig, att de nya bestämmelserna
vid behov kunde tänjas ut till förmån för enstaka judar.
Då Aron Isak meddelade överståthållaren, att judarne ej
skulle kunna efterleva reglementet, svarade Sparre, att
framtida lindringar väl voro tänkbara. Och för resten skulle
han så mycket som möjligt ha överseende med eventuella
överträdelser av reglementet. I detta liksom i åtskilliga
liknande fall uppträdde Karl Sparre på ett sätt som
privatman, på ett annat som överståthållare. Privatpersonen
Sparre, som inte torde ha varit okänslig för »gyllene
handtryckningar», gav tillstånd och fann utvägar, där Stockholms
stads styresman endast visade sig oförstående eller gav
direkta avslag. Typisk för hans dubbelhet i detta fall är hans
sätt att bemöta Aron Isak, då denne ville tacka honom för
att han och hans närmaste anhöriga tillåtits bosätta sig i
Stockholm. »Inte f-n har jag givit dej några privilegier»,
fräste herr överståthållaren till. »Något sånt vill jag inte
veta av. Tacka kungen!».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
