Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VII - 1. Sammanhängande kapitel - Finska självständighetssträvanden på Gustav III:s tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finska självständighetssträvanden. 107
om friden köptes med ödmjuka åthävor inför den fruktade
grannen. Det var en uppfattning, som tyvärr blott kunde
stärkas av vetskapen om frihetstidens tämligen underhaltiga
försvarsanordningar. I en sådan jordmån kunde en finsk
separatism uppspira.
Gustav III gjorde däremot mycket för att ställa den östra
riksdelens invånare till freds under åren efter
statsvälvnin-gen 1772, vilken ej minst i finska officerskretsar hälsades
med stora förhoppningar. Konungen visade ett påtagligt
intresse för Finland, som han mycket ofta besökte; kanske
ha de av hans rådgivare och gunstlingar, som voro födda i
Finland, givit honom impulsen härtill. Finlands försvar,
både det fasta och det rörliga, stärktes eller nyorganiserades
också under Gustavs regering. Sveaborg, skärgårdsflottan
och Savolaksbrigaden voro stolta vittnesbörd därom.
Inom en stor del av Finlands officerskår tycks också under
decenniet efter 1772 en varmt konungsk stämning ha varit
rådande. Valhallaorden på Sveaborg var, som Bruno Lesch
och andra påpekat, icke oppositionell mot Gustav III utan
rojalistisk och nordiskt-götisk till sin anda. Man drömde
om att återuppliva den nordiska forntidens mannamod och
redbarhet. Då J. A. Ehrenström långt senare i sina
»Historiska minnen» skildrar denna officersklubb såsom
antiroja-iistisk, gör han sig skyldig till en förmodligen medveten
förvrängning och föregriper på visst sätt den senare
utvecklingen av händelserna. Några år senare äro
nämligen flere av Valhallaordens medlemmar, främst dess
»styrande och befallande drott», Johan Anders Jägerhorn,
att finna bland Anjalamännen, och några av dem företräda
dd de finska självständighetsidéerna.
Även om Valhallaorden till sin karaktär närmast var
rojalistisk, hindrar detta naturligtvis ej, att känslan för den finska
egenarten i en eller annan form då eller ändå tidigare
kunnat framträda i Finland. A. R. Cederberg gör den djärva
förmodan, att alltsedan freden i Nystad 1721 mer eller mindre
klart fattade tankar på Finlands politiska
självständighet sysselsatt, sinnena i vissa kretsar i landet. Med full
tydlighet framträda dessa självständighetstendenser dock egentligen
först efter 1786 års riksdag och även då inom en ytterligt
begränsad krets. De äro de radikalaste uttrycken för det missnöje med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
