Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Fersenska mordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
Fersenska mordet.
Sid. 75, 78, 90.
Axel von Fersen d. y. var typen för en den gustavianska tidens
hovman. Och i detta svunna tidevarv levde han alltjämt, en
främling för den nya epok, som den hatade franska
revolutionen skapat. Vid sekelskiftet hade han återvänt till sitt
hemland, där han förut varit en blott tidvis sedd gäst. Av
övertygelse och tradition var han rojalist, och Gustav IV Adolf
gjorde honom till riksmarskalk. Redligt tjänade han sin
konung, men förgäves sökte han tala förstånd med
envåldshär-skaren och rycka honom ur den politiska virvel, som skulle
uppsluka honom. Och vad gjorde det för resten Axel von Fersen,hur
det gick: han hade ju sitt verkliga liv bakom sig. Allt, som
han upplevde efter Marie Antoinettes död, var blott teater.
Det gällde bara att få tiden att gå, att förströ sig, så gott han
nu kunde det, bland ett bondskt och klumpigt folk, som han,
den högvälborne, bortskämde hovmannen, ingenting hade
gemensamt med. Axel von Fersen var i själ och hjärta en
främling i sitt eget land. Hans enda tillflykt var en del medlemmar
av diplomatiska kåren. Endast i deras kretsar kunde en
verklig världsman föra en belevad konversation. Fersens
dagboksanteckningar andas den andryges spotskt överlägsna syn på
»populasen». Hela hans levnadsbana hade ju gått »från salong
till salong, från hov till hov», såsom utgivaren av hans dagbok
Alma Söderhjelm säger. Riksdrotsen Gabriel
Trolle-Wachtmeister, som var Fersens jämlike både i rang och rikedom,
fäller det omdömet om denne grand-seigneur från det forna
Versailles, att han »i sin avmätta, kalla stolthet aldrig gjorde
sig skyldig till någon förolämpning eller någon oartighet mot
den han såg, men däremot låtsades att icke se mängden av
människor, som han träffade. Intet slags högmod», tillfogar
Trolle-Wachtmeister, »är så sårande och så retande som slik
negativ förolämpning, helst hos oss, där vi ej äro vana därvid.»
Mot en sådan representant för gustavianerna var det
tacksamt för den, som ville, att hetsa folkmassorna. Och inför ali
den slapphet, som myndigheterna visade, medan
riksmarskalken misshandlades till döds, framställer sig av sig själv den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
