Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Nya bidrag till Atterboms biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA BIDRAG TILL ATTERBOMS BIOGRAFI. 207
eller då hon grät vid hans »lilla sjukbädd» — allt sådant som
numera var hopplöst förbi.
Ä andra sidan hade det känsliga skaldelynnet en
välbehövlig motvikt i inflytandet från Atterboms hurtige,
gladlynte far och från hans morbror, prosten Per Kernell, en
hjärtegod och harmonisk man, som blev en förtrogen
rådgivare för ynglingen men tyvärr rycktes bort i förtid av
döden.
Redan som liten levde Per Daniel mest i en drömd
fantasivärld, och när han kom till Linköpings läroverk, fann han
sina skolkamrater mäkta tråkiga. Flertalet av dem
karakteriserade han som »förvildade och av stumma laster
förtorkade». Deras »giftiga umgänge» förkvävde hans »inre musik»,
och han kände sig ensam och oförstådd.
Men isoleringen från kamratkretsen bröts vid universitetet.
I vänners och meningsfränders förtroliga lag kommo
Atterboms älskvärda sidor som sällskapsmänniska fram, särskilt
den förtrollande berättarförmågan, som kunde få åhörarne
att andlöst lyssna.1
Men studenttiden gav honom också många bittra
livserfarenheter. En svår själsskakning medförde förlusten först
av fadern och blott några veckor därefter av morbrodern.
Därmed följde också tunga ekonomiska bekymmer. Men
det värsta av allt var den nästan ständiga kamp, han hade
att föra mot klenhet och en sjuklighet, som tidtals
fullständigt bröt ned honom både fysiskt och psykiskt. Till råga
på allt elände angreps han av en svår ögonsjukdom, som
hotade att göra honom blind.
På nyåret 1810 förlorade Atterbom även sin dyrkade mor.
Hon dog av en tärande bröstsjukdom. Stilla och
under-givet skildes hon hädan efter ett svårt lidande, »så som
ett lamb och en trones hjältinna saligen». Sonens längtan
efter henne var som barnets, som trånar efter att
förnimma tryggheten i moderns knä. Den känslan följde
honom långt in i mannaåldern, och den bortgångna modern
1 Betecknande är anekdoten om hur han på en hemresa från
Uppsala vid ankomsten till Norrköping fann, att reskassan var tom, men
räddade sig genom att tänja och tänja på en spännande
äventyrshistoria, som han berättade för skjutsbonden, så att denne körde
ytterligare tre skjutshåll, ända till Linköping, bara för att få höra
berättelsen till slut. Och ändå var det själva julafton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
