Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - En efterskörd av utländska resenärers omdömen om Karl Johans-tidens Sverige - Christian Molbech
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
En efterskörd av utländska resenärers
omdömen om Karl Johans-tidens
Sverige.
Sid. 407—414.
Genomgående är främlingarnes beundran för svenskarnes
gästfrihet, ärlighet och hövlighet, och i allmänhet få våra
gästgivargårdar numera vackra vitsord för renlighet.
Den danske historikern och biblioteksmannen
Christian Molbech
skrev en diger och minutiös skildring av Sverige anno 1812.
På det hela taget var Molbech mycket kritisk i sina
omdömen — bl. a. fann han förplägnaden på de svenska
gästgivar-gårdarna alltför skral — men han beundrade »den trohjärtade
svenske bonden, sådan man ännu finner honom i det inre
av landet och framför allt i bergstrakterna». Där har folket
icke fördärvats av den ytliga förfranskning, som en
främmande kultur utbrett över huvudstadsborna. För övrigt
gjorde han den iakttagelsen, att man i Göteborg efterapade
engelska sedvanor lika ivrigt, som man i Stockholm tog efter
allt, som var franskt.
Sällskapslivet i Stockholm fann han föga tilltalande för
den, som hade estetiska och vetenskapliga intressen men
inte var road av kortspel och dans. Och ett formligt lidande
för honom var en tre timmars middag på ett skånskt slott
i kretsen av traktens adel. Han var nära att förtvivla över
berg anmärkte i förtjust ton: »Nej vad du är grann 1 Inte går det an,
att du sätter dig, innan du först har fått visa klassen, hur grann du
är.» Och så steg lektorn upp på en bänk, lyfte med sin starka arm den
lille fine herrn högt upp över bänkraderna och höll honom så en stund,
allt under det han svängde honom som en vante. Pojken teg och led
och blev alldeles eldröd i synen. Sedan satte Runeberg varligt ned
honom på hans bänk med orden: »Nu kan du sitta ner, för nu har du
fått visa dina kamrater, hur grann du är.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
