Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Växtförädling - Per Jönsson-Rösiö, »småbrukets apostel»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER JÖNSSON-RÖSIÖ, »SMÅBRUKETS APOSTEL». 257
som det engelska men på samma gång lika motståndskraftigt
mot frost som det gamla svenska lantvetet. Resultatet har
blivit en stegring av vårt höstvetes avkastning per har med
inemot 40 % och en så hög kvalitet, att vetemjölet numera
endast med en helt liten procent behöver blandas med
importerad vara för att bli fullgott även för fina brödsorter. Men
målet är att komma fram till 100-procentigt svenskt vetebröd
av högsta kvalitet.
För närvarande pågå även intressanta försök att
åstadkomma bättre och härdigare potatissorter på grundvalen av
rotknölar, som hämtats från Perus alptrakter.
Per Jönsson-Rösiö, »småbrukets apostel»,
sid. 436
föddes år 1861 i ett ansett och bildat bondehem i västra
Blekinge. Hans far åtnjöt stort förtroende inom bygden och var
allmänt omtyckt för sin hjälpsamhet. Ett av vittnesbörden
därom är, att hans likfärd fick en så väldig anslutning, att man
än i dag talar om den. Även Rösiös mor var en ovanligt
duktig människa, en begåvad, storvulen kvinna. Både hennes
far och farfar hade varit framstående och ledande män
inom sin bygd. Det var alltså från verkliga bondehövdingar,
som Rösiö ärvde sin förmåga att uträtta något stort genom
att gå i spetsen för andra.
Vid åtta års ålder förlorade Rösiö sin far. Men hans mor
skötte gården på ett utmärkt sätt, och hjälp i arbetet fick hon
av barnen.
Sin första större uppgift här i livet fick Rösiö som
förvaltare på det stora Adlersparreska godset Gustavsvik i
Värmland. Den uppgiften skötte han med kraft och duglighet,
och den dåvarande ägaren, Georg Adlersparres son Rudolf
Adlersparre, gav honom det ampla vitsordet: »Hade jag haft
Er för tretton år sedan, så hade jag aldrig behövt gå ifrån
Gustavsvik.» Nu stod det ej längre i mänsklig makt att rädda
hans ekonomi.
Då Adlersparre måste lämna sitt gods, stod Rösiö vid 25
års ålder utan sysselsättning. Hans mor hade drabbats av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
